Plötsligt händer det

 
Det snöar i helvetet, grisar flyger, regnet kommer nedifrån. Malin - hon gör ett inlägg.
 
Ärligt talat vet jag inte riktigt hur vad varför när hela den här bloggtorkan slog till. Det har ju hunnit gå en hel månad (??????) utan att jag lyckats få tummen ur och skriva någonting. Vet inte heller om det har varit brist på händelseutveckling eller att jag haft alldeles för mycket att göra. Kan med stor säkerhet vara en blandning av sagda faktorer med en nypa lathet och onda cirklar.
 
Hursomhaver blev jag i veckan klar med min allra första tentaperiod, vilket medförde att jag spenderade vederbörande vecka med att ligga i soffan som ett kolli där jag varvade serier med spel och var en aning desorienterad efter att ha pluggat konstant i x antal veckor för att helt plötsligt inte ha någonting att göra överhuvudtaget. Kändes dock som att man fick en mening med livet när mamma och Stefan kom hem från New York med goodiebags. Förstår inte de som säger att lycka inte kan köpas (sedan var det ju väldigt trevligt att de själva kom hem, också. Det var ju en bonus).

När klumpigheten slår till

 
Vilken misär jag har fått genomlida. En misär orsakad av mig själv i egen hög person. Moi. Har på senaste tiden fått utstå min egen klumpighet och verkligen fått känna på den till det yttersta. Låt mig förklara:
 
1. I ett tappert försök att få igång min vanliga dator häromdagen samtidigt som jag slet med en programmeringsinlämning skulle jag föra över ett installationsprogram till ett USB för att rädda tidigare nämnd dator. Jag gör allting som man inte ska göra när man håller på med viktiga saker - jag multitaskar.  Och. Skriver. Över. Kamerans. Minneskortet. Istället. För. USB. Förstår ni ångesten som uppstod när jag insåg att installationsprogrammet INTE befann sig på mitt USB? Och förstår ni paniken som slog ned som en atombomb när jag insåg att MINNESKORTET SATT I DATORN?
 
Har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv medan jag febrilt sökte efter en lösning på google (tydligen inte bara jag som är helt imbecill tack gode gud). Inom x antal minuter hade jag lyckats rädda x antal bilder från minneskortet och hallelujah när majoriteten av bilderna från studenten fanns kvar. 
 
3. Välte idag en kopp med kaffe så att vederbörande kaffe spred sig och mer eller mindre åt upp allt i dess väg. Jag pratar om permanent kaffefärgat skrivbord, kaffenedstänkt tapet och kaffedrunknade anteckningar inför tentan nästa vecka. Alltså???? Fick åtminstone en anledning att äntligen städa skrivbordet, plus att mitt rum numera luktar som när Löfbergs Lila rostar kaffebönor. 

Smaka på Värmland

 

Lite livsbonus

 
Häromdagen utökade min boksamling, vilket var relativt välbehövligt efter att ha läst upp i stort sett hela mitt lager under sommaren. Det var nästan på gränsen att jag fick ett nervöst sammanbrott på grund av det sinande lagret. Kunde ha blivit jobbigt för alla som befinner sig i min närhet, så det här blev ju en win-win.
 
Har numera genomfört min första dugga och det kändes precis som när man satt i skrivsalen på gymnasiet, lätt svettig och nervös, med ett matteprov framför sig. Den enda skillnaden var väl egentligen att det inte spelade någon roll hur det gick för en - det var bara bonus om det gick bra för då var chansen stor att man fick med sig lite extrapoäng till tentan. Som är i fem timmar. Fem. Timmar. Mvh Malin som kommer ha med sig mat som för en utflykt.
 
Nu borde jag egentligen ta tag i livet. Ska möta upp Emma på stan om någon timme och jag sitter fortfarande med en hårinpackning som måste tvättas ur, kläder som måste bytas och ett ansikte som måste göras presentabelt. Detta samtidigt som jag försöker skriva ett tal om prokrastinering medan jag prokrastinerar, ironiskt nog.

Dagliga bestyr



Jag genomgår någon version av äta sova plugga där även äta och sova inkluderar plugga. Om det beror på dålig planering eller mycket att göra (eller att jag som vanligt pluggar mer än nödvändigt) har jag ännu inte kommit fram till. Så om ni någonsin funderar över vad Malin gör när hon inte gör inlägg om fantastiska äventyr, så sitter vederbörande förmodligen i ett rum med ljusterapi och är begraven i matteboken.  På tal om den så har jag kommit fram till att den, bortsett från att lära ut saker som jag fortfarande inte vet när jag ska komma att använda, åtminstone kan användas till ett styrkepass. Tung som den är. Fungerar även utmärkt som vapen.

I skrivande stund sitter jag med boken stängd framför mig och sippar på extremt varmt te. Gick nästan dubbelvikt imorse på grund av x antal kramper i magen, så det krävdes inte mycket av hjärnkapaciteten för att inse att den här fröken skulle gå raka vägen till sängen igen. Tre timmar senare vaknar jag lätt disorienterad med något av en handlingsförlamning och en distinkt känsla av att all föda som intas under dagen bör vara i flytande form. 



Vattnar öknen

 
Okej, jag erkänner. Jag är urkass på det här med bloggeriet. Har dock fullt upp under dagarna och när jag väl inte pluggar så intar jag zombie-mode framför x antal serier eller böcker (eller så har jag däckat). Men en av de största anledningarna till min snustorra bloggtorka är att, hör och häpna, min dator gick och dog. Någonting kraschade och någonting vill inte repareras, och Malin känner en storm av känslor blåsa in. Har ju allting på den där apparaten (och jag är dum nog att inte fixa en back-up) så det har varit en ångestladdad period sedan den beslöt sig för att hoppa av tåget.
 
Men en supersnabb re-cap av vad jag har varit med om:
- deltog i en finsittning som iallafall var fin en stund
- har genomgått en förkylning (som fortfarnde håller i för allt den är värd)
- bjöd hem tjejerna på middag, första gången vi träffats hela högen sedan studenten(!!!)
- pluggat
- pluggat
- sovit
- pluggat

Skagen

 
 
 
 
 
 
 
 

När kureringen misslyckas

 
 Jag anar en annalkande förkylning komma galopperandes i 120, och jag är absolut inte redo för kollisionen. Det jobbiga är att den har legat på lur i x antal veckor och berövat mig andningsförmågan, för att nu ha övergått till en irriterande rethosta som kommer i små stötar. Det är väl bara en tidsfråga innan mitt immunssystem hoppar av tåget och in i bakteriearméns armar.
 
Men livet stannar inte upp för det. Gjorde det kloka valet att inte följa med på gårdagens kårutgång (vilken min kropp och hälsa tackar mig för idag) för att inte bryta ned försvaret mer än nödvändigt, och det resulterade i att jag ägnade x antal timmar åt att beställa böcker (varav fyra numera är påväg till min brevlåda och det sinande bokförrådet). Har ett sådant lågt antal böcker i lager att jag nästan får ont i magen av att tänka på det. Vad gör man när böckerna tar slut? Går det ens att överleva en sådan misär????
 
????
 
Behöver minst 10 olästa böcker i mitt förvar för att inte gå uner helt och hållet. Dock inkluderas inte matteboken på tusen sidor som jag måste sätta mig med nu.

Den senaste i samlingen

 
Här sitter jag och har totalt glömt bort att visa vad jag lyckades åstadkomma under sommaren. Superpilligt men superroligt (och blev väl någorlunda superbra, va?). Det största problemet är att jag påbörjar nya projekt innan jag avslutar redan pågående (ja pappa, jag ska bli klar med familjeporträttet. Snart), som legat orörda i x antal år. Måste försöka ta tag i det någon dag.
 
 
Funderar dessutom starkt på att få tummen ur och åtminstone göra en tapper ansats till ett uppstartande av någon typ av försäljning av konstverk a la Malin. Behöver bara få ihop lite underlag och en extremt bra kopiator som kan producera fram igenkännbara prints.

Att vara mer än min sjukdom

 
Min vecka har varit så intensiv att mina fötter producerar fler skavsår än vad som hinner läka. Har nog aldrig gått så mycket som jag gjorde igår: gick nästan non-stop från morgon till kväll i nollningens ära. Vi skämde ut oss totalt under poängjakten (även om jag gjorde allt i min makt för att undvika varje moment där inte alla i gruppen behövdes), sjöng för fulla halsar i biblioteket och skällde ut en bibliotekarie på danska, sprang runt torget i bara underkläder, badade i fontänen, stod i skyltfönster, slickade på dörrhandtag till offentliga toaletter, fick personal på subway att kalla en för subba... Vad gör man inte för äran? Jag gjorde iallafall inte mycket.
 
Allt det här med nollningen tar verkligen på krafterna. Har stått över vissa moment för att jag knappt haft någon ork att sitta upprätt - och det här är bara första veckan. Lyckades åtminstone vara med på en sittning (med tema superhjältar, jag var Jesus, riktigt fabulös må jag säga), men bara efter den gick musten ur mig och magen började krångla. 
 
Jag vill så gärna att universitetet ska bli en nystart för mig. Första året på gymnasiet var jag knappt i skolan och allting kretsade kring sjukdomen. Jag liksom blev min sjukdom, crohns med lite Malin istället för Malin med lite crohns. Men det är lika svårt nu att inte bli sin diagnos. Det är en hårfin gräns mellan att försöka förklara varför jag inte är med på vissa aktiviteter, varför jag inte gör det som alla andra gör, och att säga hej jag heter Malin och jag har crohns. Det ena kommer ju med det andra, så att säga. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka med fullspäckade dagar från 8-22 (fast den stora frågan är ju hur många som faktiskt gör det??). Jag har inte tillräckligt med kroppsliga resurser för att vara med på förfester och utgångar flera dagar i rad. Jag kan inte göra det här eller det där för då kommer jag absorbera en årsförbrukning av baciller och bli sjuk i flera veckor.
 
Att säga att det är jag och crohnisen skulle egentligen vara enklare, det förklarar ju varför jag inte klarar av vissa saker, att jag sitter bredvid. Men då blir jag ju "hon den där med diagnosen" (som gärna delar ut diagnosen till andra när de har diffusa symtom (även om de inte ens kvalificerar för den)). Å andra sidan har sjukdomen en stor inverkan på mitt liv, även om jag har haft relativt tur med mina besvär, vilket gör att det underlättar när andra är medvetna om den. Fantastiskt hur jag lyckas motsäga mig själv hela tiden, men det är så fruktansvärt svårt att få rätsida på det.
 
Jag vill inte bli bombarderad med medlidande, men av förståelse. Jag vill inte bli behandlad annorlunda än andra, men med lite hänsyn. Jag vill bara att min sjukdom ska vara en del av mig på det sättet som man har (eller inte har) hår på huvudet eller hud på kroppen. Någonting som man förknippar med mig, men som jag inte förknippas med.
 
Hur ologiskt det än låter.

Låg energinivå

Ja, här flyger dagarna förbi och det är ingen större nyhet att jag är kass på att producera fram inlägg. Således kikar jag in för att ge lite livstecken så att ni inte tror att jag ännu inte gått under i nollningen. Har genomlidit två dagar och är redan helt slut, i stort behov av regelbundna powernaps, har dragit på mig köttiga skavsår, svassat runt i en svart soppåse och möjligtvis (högst troligt) skämt ut mig en sväng. Och nu går jag och lägger mig. Malin out.

Obefintliga rutiner

 
Efter att ha gjort mer eller mindre ingenting de senaste veckorna (bortsett från att ha varit på resande fot i en månad, men vem försöker jag ens lura, spenderade majoriteten av tiden på min bakdel med en bok i händerna) börjar jag bli aningen rastlös. Höjdpunkten på dagen har varit att vakna på morgonen och göra frukost. Så många aktiviteter har jag, liksom. Har således beslutat att för en gångs skull inte kasta bort denna soliga dag inhomhus framför en dator (vilket jag har gjort hela morgonen/förmiddagen hitills), utan som den aktiva människan jag är, försöka ta tag i livet. Någorlunda, i alla fall.
 
Snart.

I stugan på västkusten


Och hon återvänder

 
Det har varit en omställning att efter en månad på resande fot äntligen landa (bokstavligen landa, efter att ha utfört ett graciöst luftsprång med destination säng) hemma. En tillvaro som inte består av ett konstant gungande av varierande grad, även om min hjärna fortfarande är inställd på att golvet under fötterna inte är fullt stabilt och därmed medför en lätt känsla av att huset flyter. Men vilken resa, både västkusten och Danmark! Man får uppleva så mycket, så många ställen, vissa som man gärna skulle stanna kvar på och andra som skjuter spjut av ångest mot en och man känner att herregud hur hamnar man ens här? 
 
Får se hur bilderna kommer läggas upp eftersom att jag har en tendens att glömma (läs: tappa engagemang) fixa till kalaset. Om jag känner mig själv rätt lär en tredjedel hamna på bloggen och resten i en massa mappar i datorn där de kommer att försvinna i glömska. Håller tummarna för det motsatta.

Hur dagarna har sett ut



Västkusten, de traditionella filmkvällarna med jordgubbar, världens blåsigaste Grebbestad (som jag, pappa och Emma försökte trotsa och äta sista middagen utomhus. Hade inte med mig någon jacka pga brist på hjärnceller), färsk räkmiddag vid vattnet, Danmark, rosa bubbel i Dansk gästhamn med danskt wi-fi (dåligt), Skagen. 

Har det helt okej på semestern, helt enkelt, även om gästhamnarnas wi-fi är relativt hopplösa. Har lite svårt att följa danska konversationer och hör absolut noll när någon tilltalar mig. Kör taktiken att nicka och le, möjligtvis ge ifrån mig något grymtande läte och hoppas på det bästa.

Nybakad trafikant


Efter ett ångestfyllt ögonblick är numera ett körkort påväg med posten och en Malin påväg till västkusten - bara att tuta och köra (skojar bara, viktigt att hålla hastigheter och följa trafikregler, barn)! Det här blir en bra semester, speciellt för de som ska spendera den i min närhet. 

Kommer vara på resande fot i plus minus en månad, så här kommer inläggen vara relativt glesa. Men antar att ni är vana vid det vid det här laget... Vi snackar västkust och båtsemestet i danneland. Kommer inte gå någon vidare nöd på mig (speciellt inte när jag har ett halvt bibliotek med mig). 

Den årliga jordgubbsplockningen

 
Som traditionen följer, åkte vi och plockade jordgubbar mitt ute på landet. Det är nog första gången som vi lyckades fylla två kassar med lådor på nästan tio minuter. Det var verkligen hur mycket som helst - man behövde knappt flytta på sig (vilket alltid är en bonus). Fanns till och med möjlighet att lägga sig ned i halmen, sträcka ut armen, ta första jordgubben man får tag på och inmundiga den (vilket jag också gjorde). Lätt besviken över att vi inte hade med grädde. Har försökt plantera idén i alla år som vi åkt dit, men det händer aldrig. Nästa gång, då ni. Då blir det party.

Den årliga jordgubbsplockningen

 

Blivande student



Första uteserveringen för i år ackompanjerades av att fira att både jag och Emma kommit in på Karlstad universitet. Känns skönt att ha livet planerat framöver, så att man slipper vandra (läs: sova) runt i ovisshet. Fem år för att vara exakt, när jag hunnit bilda rynkor.

Men ärligt, vilken extas. Har inte riktigt hunnit landa i att jag blivit antagen och att jag om fem år kommer vara civilingenjör med allt vad det innebär (och chans att antingen rädda framtiden eller bidra till dess undergång. Hoppas på det förstnämnda). Har nästan lite ångest över att kolla kurslitteraturen då jag helst hade spenderat de kommande utgifterna på andra typer av böcker. Har cirka 30 potentiella böcker i önskelistan som väntar på att klickas hem, men jag har för en gångs skull använt hjärnan och hållt fingrarna i styr. Det enda problemet är att det resulterar i en markant förlängning av önskelistan (och förtunning av plånboken). 

Nära-döden-upplevelse

 
Fantastiskt att man lyckas klämma in fika två dagar i rad (inte särskilt svårt egentligen, speciellt inte när man blir bjuden på den ena). Igår bjöd pappa sina avkommor och idag bjöd jag och Emma mamma på en väldigt försenad mors-dag-fika, då jag befann mig i utlandet och "utforskade gamla kyrkor" när den officiella dagen var. Så nu är jag belåten.
 
Var för övrigt på halkbana under morgonen och halleluja, prisa gud, jag lever. Är numera vettskrämd att köra bil i kraftig nederbörd och kommer förmodligen köra i 30 på motorvägen när Sverige fryser till is. Möjligtvis 20 med hög bromsberedskap. Har nog aldrig varit med om en sådan ångest när däckens friktion försvinner bort i periferin och kontrollen blir ett minne blott. Det var nästan att man kände för att slänga upp armarna i luften, hoppa av livet och planera en framtid transport på endast två ben. Utförde x antal piruetter vid sväng+broms+extremt halt underlag, åkte nästan av vägen och fick lite men för livet. Kan lugnt säga att min Lisebergskvot har blivit full.

Tidigare inlägg