Det var nästan så att jag gick in med inställningen att min tid här skulle bli lite av en semester - lugna kurser, minimalt med plugg, ut och vandra i naturen (okej, vem försöker jag ens lura - den här kroppen kräver en ordentlig säng och fullt fungerande avloppssystem) och utforska nattlivet i Reykjavik. Men nej, nejnejnej. Den föregående veckan var fullkomligt smockad med skolarbete: inlämningar, grupparbeten, föreläsningar. Var till och med arbetsledare för studenter som skulle mäta luftkvaliteten på Reykjaviks flygplats - under HELGEN. Känner mig bestulen på värdefulla sovtimmar. Att jag kunde ha valt att lägga mig lite tidigare för att på så sätt få de timmarna jag behövde är en helt annan sak som vi inte pratar om.

 

 

Iallafall, i lördags vankades krogrunda men som slutade med att vi hamnade på samma bar som senast vi var ute (läs: vi har varit ute en gång förut) för att a) vi var på jakt efter barer med happy hour och b) alla slutade så fruktansvärt tidigt och c) de som väl hade gick inte att hitta. Jag menar, vi gick upp och ner för en och samma gata tre-fyra gånger för att hitta en jävla bar som enligt kartan skulle ligga där, men det fanns inte ett enda spår efter den? Och så regnade det. Och blåste. Så stammisbaren fick duga, inte för att det var så illa som det låter - de hade livemusik större delen av kvällen innan det blev nattklubb. Problemet var snarare att det faktiskt blev nattklubb av det hela, för den som inte hade rätt längd riskerade att få en armbåge i huvudet.

 

Spoiler alert: jag hade inte rätt längd.

 

Under söndagen bjöd min lägenhetskompis in till mexikansk middag för att fira en mexikansk högtid och det var så fruktansvärt gott att äntligen få äta protein-protein. Fick nästan en orgasm av att bara se på grytan med pulled chicken, och guacamolen, och nachosen. ALLT. Stackarn slet som ett djur i köket för att göra mat till 14 pers och samtidigt agera värd. Försökte hjälpa till så gott jag kunde men det slutade ofta med att jag stod och såg på samtidigt som jag pimplade vin. Till mitt försvar klarade han sig på egen hand och jag stämde ständigt av med honom om han behövde assistans. Och sen ville jag verkligen sitta och käka nachos.

 

Eftersom mina måndagar är fria från föreläsningar får jag lite extra helg. I bästa fall utnyttjar jag dem till att plugga och bli klar med uppgifter. I värsta fall tar jag sovmorgon och långfrukost framför serier fram till lunch. Och sen är det ju faktiskt dags för lunch. Vips så har halva dagen gått och det enda jag har åstadkommit är förtäring och avverkning av serieavsnitt. Nu är det visserligen så att jag fortfarande inte har förstått vad vi ens har för uppgifter att göra, inte heller vilken teori vi ska läsa. Känner mig så fruktansvärt förvirrad och börjar sakna Karlstad universitet där jag iallafall hade rutiner med klara och tydliga instruktioner över vad som skulle göras. Är jag inte en vuxen och självständig människa som kan ta eget ansvar, tänker ni? HUR kan ni ens påstå någonting sådant? Jag är förolämpad!

 

Åh, nämen ser man på. Nu är det ju lunch!

Vet ni vad? Jag har varit på valvaka med Håkan Juholt på ambassaden (eller residenset? har fortfarande inte riktigt förstått skillnaden). Nu pratade jag inte direkt med honom men han gick in i min väska, så det är ju alltid något. Och så drack jag vin, åt daim och chips - en riktigt fin kväll, så att säga. Hur många kan säga att de har varit på valvaka med Håkan Juholt i Island, liksom? Annars har jag suttit heeeelt bänkad framför The Handmaid's Tale under den senaste tiden (sedan i måndags, det vill säga) och är nu inne på andra säsongen. Den är så fruktansvärt hemsk men så fruktansvärt spännande så att de neutraliserar varandra. Kan verkligen inte sluta se på det - har det till och med igång medan jag gör mig iordning under morgonen. Det enda negativa är att jag inte kommer ut och träffar folk MEN jag har däremot umgåtts mer med mina kompisar i läggan så jag tänker spontant att det också tar ut varandra.

 

Snart ska jag iväg på middag hos en av mina kompisar (som inte bor i min lägenhet). Jag köpte med lite vin från "Vinboden" påväg hem från universitetet, lill-lördag i all ära, som jag tänkte kunde ha varit trevligt till maten, men det blev mindre trevligt när jag kom in i den lilla boden och desperat letade efter rimliga priser. Det positiva var väl ändå att man kände sig som en finsmakare på jakt efter ett bra vin eftersom prisklasserna var så långt ifrån student-fylla-priserna som man kan hitta på systemet.

Först och främst, ignorera hårstrået som är med på bilden. Såg det i efterhand och kunde verkligen inte förmå mig att göra om hela processen. Se det som en del av mig, helt enkelt (hehe), från mig till dig. 

 

Jag hade faktiskt tänkt kunna prestera iallafall ett inlägg per dag för att ge en liten inblick i vad som händer här, men har någonstans landat i att det kommer vara omöjligt. Den första tiden i skolan har minst sagt varit hektisk (inte nog med att jag har två kurser vars föreläsningar överlappar en dag i veckan, och jag var självklart överambitiös nog att tänka att det inte skulle bli några problem) och sen har jag försökt vara mer delaktig i studentlivet. Så i torsdags spenderade jag kvällen i studentkällaren, universitetes studentpub, då de hade gratis öl så långt lagret räckte för att fira första numret som släpptes av skolatidningen. Har jag sagt att jag planerar att bli öldrickare här? Är i princip den billigaste alkoholhaltiga dryck man kan få tag på. Håller fortfarande fast vid att öl smakar olika nivåer av knäckebröd.

 

Lyckades även ta mig till IKEA och var extremt besviken över att osten där var svindyr, plus att de inte hade några lock kvar till matlådorna jag var ute efter så jag fick nöja mig med ett par mindre och ett svinargt löfte om att åka dit igen. Och så åt jag köttbullar. Och köpte ljus.

 

Det är lill-lördag och jag har tagit med mig denna underbara tradition till Island, vilket alltså betyder att jag sitter instängd på mitt rum med ett glas rött vin som jag hällde upp ur vinboxen som jag har ståendes i garderoben. Likt en äkta tonåring som smygdricker föräldrarnas vin. Det är visserligen på sätt och vis sant i och med att mamma lämnade kvar de två vindunkarna vi hade med oss när vi kom till Island. Borde du inte dela med dig till dina kompisar i läggan, tänker ni. Det skulle jag kunna göra, men ingen verkar befinna sig i lägenheten förutom jag. Att alkohol dessutom är dra-ballen-i-gruset-dyrt här är också en bidragande faktor, så jag håller hårt i mina boxar från kära systembolaget.

 

Jag kan knappast säga att den första tiden här har varit lugn. Efter första veckan på universitetet hade jag helt plötsligt inlämningar och presentationer och läxor, som om vi gick på lågstadiet igen (och HUR kan man ha så lite medkänsla i kroppen att man slungar ut uppgifter FÖRSTA VECKAN? Jag menar, KOM IGEN). Sedan kom visserligen Oskar på besök över en långweekend för att fira vår ettårsdag så det kan ju ha varit en del av läxhögarna. Men det var det värt, hundra gånger om. Vilken härlig helg, alltså. Vi brände pengar på massor med god mat (ska man vara ärlig så är det inte alls svårt att bränna pengar för till och med en liten sketen cheeseburgare från en Sibylla-liknande-kiosk-grej kostade en förmögenhet), myste på hotellrummet framför serier, drack skumpa och gick på en konsert i Harpa med isländska klassiker. Skithäftigt, 10/10, rekommenderar.

 

Annars då? Har gjort min plikt som svensk medborgare och röstat i valet på svenska ambassaden. Träffade Håkan Juholt där, lite häftigt, han sa mitt namn och pratade med mig. Coolt. Vill annars försöka ta mig till IKEA någon dag för att försöka få tag på matlådor och ost, för ost kostar (likt allt här) så mycket att jag skyller på att vara laktosintolerant för att lura mig själv att jag inte behöver det. Sedan verkar matlådor vara någonting av ett främmande koncept här, för det finns definitivt ingen mikro här i lägenheten (jag letat noga) och de jag har sett på universitetet går att räkna på en hand. Funderar över om alla islänningar lever på skyr? Köper de all mat färdig? Kan verkligen inte förstå det här konceptet när det enda jag har att jämföra med är de (som jag numera anser) gigantiska hyllorna med radvis av mikrovågsugnar på universitetet i Karlstad.

 

Jag trivs så fruktansvärt bra här (men inte för bra, mamma. Jag kommer hem igen). Vaknar upp med utsikt över bergen utanför fönstret, har en stor park ett par hundra meter utanför som man kan promenera i timmar i. Reykjavik är en så mysig och fin stad. Mina lägenhetskompisar är urgoa och kurserna är superintressanta. Och ibland är det, tro det eller ej, skinande sol här, så pass att man faktiskt svettas lite (men det kan vara för att jag alltid halvspringer till bussen (tack mamma och pappa för svettgenerna)).

 

Jag har gått från att ha fullt upp hela dagarna till att ha seriemaraton medan jag pillar navelludd och alternerar min position från sängen till soffan till köket och till badrummet för att få bukt på Niagarafallen som min näsa personifierar. Börjar tycka synd om mina rumskompisar som tvingas stå ut med slemhosta och guturala läten när jag snyter mig stup i kvarten. Den ena har till och med flytt till Nederländerna! Att det egentligen är en studieresa han är iväg på är en petitess.

 

 

Det snöar i helvetet, grisar flyger, regnet kommer nedifrån. Malin - hon gör ett inlägg.

 

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur vad varför när hela den här bloggtorkan slog till. Det har ju hunnit gå en hel månad (??????) utan att jag lyckats få tummen ur och skriva någonting. Vet inte heller om det har varit brist på händelseutveckling eller att jag haft alldeles för mycket att göra. Kan med stor säkerhet vara en blandning av sagda faktorer med en nypa lathet och onda cirklar.

 

Hursomhaver blev jag i veckan klar med min allra första tentaperiod, vilket medförde att jag spenderade vederbörande vecka med att ligga i soffan som ett kolli där jag varvade serier med spel och var en aning desorienterad efter att ha pluggat konstant i x antal veckor för att helt plötsligt inte ha någonting att göra överhuvudtaget. Kändes dock som att man fick en mening med livet när mamma och Stefan kom hem från New York med goodiebags. Förstår inte de som säger att lycka inte kan köpas (sedan var det ju väldigt trevligt att de själva kom hem, också. Det var ju en bonus).

Vilken misär jag har fått genomlida. En misär orsakad av mig själv i egen hög person. Moi. Har på senaste tiden fått utstå min egen klumpighet och verkligen fått känna på den till det yttersta. Låt mig förklara:

 

1. I ett tappert försök att få igång min vanliga dator häromdagen samtidigt som jag slet med en programmeringsinlämning skulle jag föra över ett installationsprogram till ett USB för att rädda tidigare nämnd dator. Jag gör allting som man inte ska göra när man håller på med viktiga saker - jag multitaskar.  Och. Skriver. Över. Kamerans. Minneskortet. Istället. För. USB. Förstår ni ångesten som uppstod när jag insåg att installationsprogrammet INTE befann sig på mitt USB? Och förstår ni paniken som slog ned som en atombomb när jag insåg att MINNESKORTET SATT I DATORN?

 

Har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv medan jag febrilt sökte efter en lösning på google (tydligen inte bara jag som är helt imbecill tack gode gud). Inom x antal minuter hade jag lyckats rädda x antal bilder från minneskortet och hallelujah när majoriteten av bilderna från studenten fanns kvar. 

 

3. Välte idag en kopp med kaffe så att vederbörande kaffe spred sig och mer eller mindre åt upp allt i dess väg. Jag pratar om permanent kaffefärgat skrivbord, kaffenedstänkt tapet och kaffedrunknade anteckningar inför tentan nästa vecka. Alltså???? Fick åtminstone en anledning att äntligen städa skrivbordet, plus att mitt rum numera luktar som när Löfbergs Lila rostar kaffebönor. 

 

Häromdagen utökade min boksamling, vilket var relativt välbehövligt efter att ha läst upp i stort sett hela mitt lager under sommaren. Det var nästan på gränsen att jag fick ett nervöst sammanbrott på grund av det sinande lagret. Kunde ha blivit jobbigt för alla som befinner sig i min närhet, så det här blev ju en win-win.

 

Har numera genomfört min första dugga och det kändes precis som när man satt i skrivsalen på gymnasiet, lätt svettig och nervös, med ett matteprov framför sig. Den enda skillnaden var väl egentligen att det inte spelade någon roll hur det gick för en - det var bara bonus om det gick bra för då var chansen stor att man fick med sig lite extrapoäng till tentan. Som är i fem timmar. Fem. Timmar. Mvh Malin som kommer ha med sig mat som för en utflykt.

 

Nu borde jag egentligen ta tag i livet. Ska möta upp Emma på stan om någon timme och jag sitter fortfarande med en hårinpackning som måste tvättas ur, kläder som måste bytas och ett ansikte som måste göras presentabelt. Detta samtidigt som jag försöker skriva ett tal om prokrastinering medan jag prokrastinerar, ironiskt nog.

Jag genomgår någon version av äta sova plugga där även äta och sova inkluderar plugga. Om det beror på dålig planering eller mycket att göra (eller att jag som vanligt pluggar mer än nödvändigt) har jag ännu inte kommit fram till. Så om ni någonsin funderar över vad Malin gör när hon inte gör inlägg om fantastiska äventyr, så sitter vederbörande förmodligen i ett rum med ljusterapi och är begraven i matteboken.  På tal om den så har jag kommit fram till att den, bortsett från att lära ut saker som jag fortfarande inte vet när jag ska komma att använda, åtminstone kan användas till ett styrkepass. Tung som den är. Fungerar även utmärkt som vapen.

I skrivande stund sitter jag med boken stängd framför mig och sippar på extremt varmt te. Gick nästan dubbelvikt imorse på grund av x antal kramper i magen, så det krävdes inte mycket av hjärnkapaciteten för att inse att den här fröken skulle gå raka vägen till sängen igen. Tre timmar senare vaknar jag lätt disorienterad med något av en handlingsförlamning och en distinkt känsla av att all föda som intas under dagen bör vara i flytande form. 

Okej, jag erkänner. Jag är urkass på det här med bloggeriet. Har dock fullt upp under dagarna och när jag väl inte pluggar så intar jag zombie-mode framför x antal serier eller böcker (eller så har jag däckat). Men en av de största anledningarna till min snustorra bloggtorka är att, hör och häpna, min dator gick och dog. Någonting kraschade och någonting vill inte repareras, och Malin känner en storm av känslor blåsa in. Har ju allting på den där apparaten (och jag är dum nog att inte fixa en back-up) så det har varit en ångestladdad period sedan den beslöt sig för att hoppa av tåget.

 

Men en supersnabb re-cap av vad jag har varit med om:

- deltog i en finsittning som iallafall var fin en stund

- har genomgått en förkylning (som fortfarnde håller i för allt den är värd)

- bjöd hem tjejerna på middag, första gången vi träffats hela högen sedan studenten(!!!)

- pluggat

- pluggat

- sovit

- pluggat

 

Här sitter jag och har totalt glömt bort att visa vad jag lyckades åstadkomma under sommaren. Superpilligt men superroligt (och blev väl någorlunda superbra, va?). Det största problemet är att jag påbörjar nya projekt innan jag avslutar redan pågående (ja pappa, jag ska bli klar med familjeporträttet. Snart), som legat orörda i x antal år. Måste försöka ta tag i det någon dag.

 

Min vecka har varit så intensiv att mina fötter producerar fler skavsår än vad som hinner läka. Har nog aldrig gått så mycket som jag gjorde igår: gick nästan non-stop från morgon till kväll i nollningens ära. Vi skämde ut oss totalt under poängjakten (även om jag gjorde allt i min makt för att undvika varje moment där inte alla i gruppen behövdes), sjöng för fulla halsar i biblioteket och skällde ut en bibliotekarie på danska, sprang runt torget i bara underkläder, badade i fontänen, stod i skyltfönster, slickade på dörrhandtag till offentliga toaletter, fick personal på subway att kalla en för subba... Vad gör man inte för äran? Jag gjorde iallafall inte mycket.

 

Allt det här med nollningen tar verkligen på krafterna. Har stått över vissa moment för att jag knappt haft någon ork att sitta upprätt - och det här är bara första veckan. Lyckades åtminstone vara med på en sittning (med tema superhjältar, jag var Jesus, riktigt fabulös må jag säga), men bara efter den gick musten ur mig och magen började krångla. 

 

Jag vill så gärna att universitetet ska bli en nystart för mig. Första året på gymnasiet var jag knappt i skolan och allting kretsade kring sjukdomen. Jag liksom blev min sjukdom, crohns med lite Malin istället för Malin med lite crohns. Men det är lika svårt nu att inte bli sin diagnos. Det är en hårfin gräns mellan att försöka förklara varför jag inte är med på vissa aktiviteter, varför jag inte gör det som alla andra gör, och att säga hej jag heter Malin och jag har crohns. Det ena kommer ju med det andra, så att säga. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka med fullspäckade dagar från 8-22 (fast den stora frågan är ju hur många som faktiskt gör det??). Jag har inte tillräckligt med kroppsliga resurser för att vara med på förfester och utgångar flera dagar i rad. Jag kan inte göra det här eller det där för då kommer jag absorbera en årsförbrukning av baciller och bli sjuk i flera veckor.

 

Att säga att det är jag och crohnisen skulle egentligen vara enklare, det förklarar ju varför jag inte klarar av vissa saker, att jag sitter bredvid. Men då blir jag ju "hon den där med diagnosen" (som gärna delar ut diagnosen till andra när de har diffusa symtom (även om de inte ens kvalificerar för den)). Å andra sidan har sjukdomen en stor inverkan på mitt liv, även om jag har haft relativt tur med mina besvär, vilket gör att det underlättar när andra är medvetna om den. Fantastiskt hur jag lyckas motsäga mig själv hela tiden, men det är så fruktansvärt svårt att få rätsida på det.

 

Jag vill inte bli bombarderad med medlidande, men av förståelse. Jag vill inte bli behandlad annorlunda än andra, men med lite hänsyn. Jag vill bara att min sjukdom ska vara en del av mig på det sättet som man har (eller inte har) hår på huvudet eller hud på kroppen. Någonting som man förknippar med mig, men som jag inte förknippas med.

 

Hur ologiskt det än låter.

Ja, här flyger dagarna förbi och det är ingen större nyhet att jag är kass på att producera fram inlägg. Således kikar jag in för att ge lite livstecken så att ni inte tror att jag ännu inte gått under i nollningen. Har genomlidit två dagar och är redan helt slut, i stort behov av regelbundna powernaps, har dragit på mig köttiga skavsår, svassat runt i en svart soppåse och möjligtvis (högst troligt) skämt ut mig en sväng. Och nu går jag och lägger mig. Malin out.