Krogrunda och mexikansk mat

Vilken helg, hörrni! Och herrejävlar vad jag är uttorkad, det är till den grad att jag börjar må illa av att dricka kaffe pga ingen rimlig vätskemängd a la H2O i kroppen. Tror att det måste ske en drastisk förändring innan hela jag skrumpnar ihop. Och nej, det är inte enbart alkohol som rinner genom ådrorna i denna kropp, för det är nära att jag blir nykterist på den här ön för att inte gå bankrupt.
 
Iallafall, i lördags vankades krogrunda men som slutade med att vi hamnade på samma bar som senast vi var ute (läs: vi har varit ute en gång förut) för att a) vi var på jakt efter barer med happy hour och b) alla slutade så fruktansvärt tidigt och c) de som väl hade gick inte att hitta. Jag menar, vi gick upp och ner för en och samma gata tre-fyra gånger för att hitta en jävla bar som enligt kartan skulle ligga där, men det fanns inte ett enda spår efter den? Och så regnade det. Och blåste. Så stammisbaren fick duga, inte för att det var så illa som det låter - de hade livemusik större delen av kvällen innan det blev nattklubb. Problemet var snarare att det faktiskt blev nattklubb av det hela, för den som inte hade rätt längd riskerade att få en armbåge i huvudet.
 
Spoiler alert: jag hade inte rätt längd.
 
Under söndagen bjöd min lägenhetskompis in till mexikansk middag för att fira en mexikansk högtid och det var så fruktansvärt gott att äntligen få äta protein-protein. Fick nästan en orgasm av att bara se på grytan med pulled chicken, och guacamolen, och nachosen. ALLT. Stackarn slet som ett djur i köket för att göra mat till 14 pers och samtidigt agera värd. Försökte hjälpa till så gott jag kunde men det slutade ofta med att jag stod och såg på samtidigt som jag pimplade vin. Till mitt försvar klarade han sig på egen hand och jag stämde ständigt av med honom om han behövde assistans. Och sen ville jag verkligen sitta och käka nachos.
 
Eftersom mina måndagar är fria från föreläsningar får jag lite extra helg. I bästa fall utnyttjar jag dem till att plugga och bli klar med uppgifter. I värsta fall tar jag sovmorgon och långfrukost framför serier fram till lunch. Och sen är det ju faktiskt dags för lunch. Vips så har halva dagen gått och det enda jag har åstadkommit är förtäring och avverkning av serieavsnitt. Nu är det visserligen så att jag fortfarande inte har förstått vad vi ens har för uppgifter att göra, inte heller vilken teori vi ska läsa. Känner mig så fruktansvärt förvirrad och börjar sakna Karlstad universitet där jag iallafall hade rutiner med klara och tydliga instruktioner över vad som skulle göras. Är jag inte en vuxen och självständig människa som kan ta eget ansvar, tänker ni? HUR kan ni ens påstå någonting sådant? Jag är förolämpad!
 
Åh, nämen ser man på. Nu är det ju lunch!

Fortfarande upprörd över priserna

Vet ni vad? Jag har varit på valvaka med Håkan Juholt på ambassaden (eller residenset? har fortfarande inte riktigt förstått skillnaden). Nu pratade jag inte direkt med honom men han gick in i min väska, så det är ju alltid något. Och så drack jag vin, åt daim och chips - en riktigt fin kväll, så att säga. Hur många kan säga att de har varit på valvaka med Håkan Juholt i Island, liksom? Annars har jag suttit heeeelt bänkad framför The Handmaid's Tale under den senaste tiden (sedan i måndags, det vill säga) och är nu inne på andra säsongen. Den är så fruktansvärt hemsk men så fruktansvärt spännande så att de neutraliserar varandra. Kan verkligen inte sluta se på det - har det till och med igång medan jag gör mig iordning under morgonen. Det enda negativa är att jag inte kommer ut och träffar folk MEN jag har däremot umgåtts mer med mina kompisar i läggan så jag tänker spontant att det också tar ut varandra.
 
Snart ska jag iväg på middag hos en av mina kompisar (som inte bor i min lägenhet). Jag köpte med lite vin från "Vinboden" påväg hem från universitetet, lill-lördag i all ära, som jag tänkte kunde ha varit trevligt till maten, men det blev mindre trevligt när jag kom in i den lilla boden och desperat letade efter rimliga priser. Det positiva var väl ändå att man kände sig som en finsmakare på jakt efter ett bra vin eftersom prisklasserna var så långt ifrån student-fylla-priserna som man kan hitta på systemet.
 

Ett löfte om IKEA och Amsterdam

Först och främst, ignorera hårstrået som är med på bilden. Såg det i efterhand och kunde verkligen inte förmå mig att göra om hela processen. Se det som en del av mig, helt enkelt (hehe), från mig till dig. 
 
Jag hade faktiskt tänkt kunna prestera iallafall ett inlägg per dag för att ge en liten inblick i vad som händer här, men har någonstans landat i att det kommer vara omöjligt. Den första tiden i skolan har minst sagt varit hektisk (inte nog med att jag har två kurser vars föreläsningar överlappar en dag i veckan, och jag var självklart överambitiös nog att tänka att det inte skulle bli några problem) och sen har jag försökt vara mer delaktig i studentlivet. Så i torsdags spenderade jag kvällen i studentkällaren, universitetes studentpub, då de hade gratis öl så långt lagret räckte för att fira första numret som släpptes av skolatidningen. Har jag sagt att jag planerar att bli öldrickare här? Är i princip den billigaste alkoholhaltiga dryck man kan få tag på. Håller fortfarande fast vid att öl smakar olika nivåer av knäckebröd.
 
Lyckades även ta mig till IKEA och var extremt besviken över att osten där var svindyr, plus att de inte hade några lock kvar till matlådorna jag var ute efter så jag fick nöja mig med ett par mindre och ett svinargt löfte om att åka dit igen. Och så åt jag köttbullar. Och köpte ljus.
 
Försöker annars bekanta mig mer med de jag bor med - det är så lätt att gå om varandra hela tiden, speciellt när alla pluggar och de andra två jobbar. Har pratat en del med José efter hans återkomst från Amsterdam och vi kom bland annat in på att att han alltid köper te/kaffemuggar från de städer och länder han besöker, varpå jag sa att det hade varit roligt att själv starta en sådan tradition (har tidigare köpt I-love-XXX-tröjor, men de kommer ju inte till större användning än att jag sover i dem. Roligt liksom). Tro på fan om han inte försvinner in på sitt rum och kommer tillbaka med en liten mugg - som han hade köpt extra - och ger till mig! Bara sådär!!, och säger att det kan bli min första. Att jag nu aldrig har varit i Amsterdam är en annan femma, men jag löser det. Måste komma på någonting att ge tillbaka. Köttbullar, kanske? med mos och brunsås? i en matlåda från IKEA utan lock?

Alkohol, klassisk musik, Håkan Juholt och ost

Det är lill-lördag och jag har tagit med mig denna underbara tradition till Island, vilket alltså betyder att jag sitter instängd på mitt rum med ett glas rött vin som jag hällde upp ur vinboxen som jag har ståendes i garderoben. Likt en äkta tonåring som smygdricker föräldrarnas vin. Det är visserligen på sätt och vis sant i och med att mamma lämnade kvar de två vindunkarna vi hade med oss när vi kom till Island. Borde du inte dela med dig till dina kompisar i läggan, tänker ni. Det skulle jag kunna göra, men ingen verkar befinna sig i lägenheten förutom jag. Att alkohol dessutom är dra-ballen-i-gruset-dyrt här är också en bidragande faktor, så jag håller hårt i mina boxar från kära systembolaget.
 
Jag kan knappast säga att den första tiden här har varit lugn. Efter första veckan på universitetet hade jag helt plötsligt inlämningar och presentationer och läxor, som om vi gick på lågstadiet igen (och HUR kan man ha så lite medkänsla i kroppen att man slungar ut uppgifter FÖRSTA VECKAN? Jag menar, KOM IGEN). Sedan kom visserligen Oskar på besök över en långweekend för att fira vår ettårsdag så det kan ju ha varit en del av läxhögarna. Men det var det värt, hundra gånger om. Vilken härlig helg, alltså. Vi brände pengar på massor med god mat (ska man vara ärlig så är det inte alls svårt att bränna pengar för till och med en liten sketen cheeseburgare från en Sibylla-liknande-kiosk-grej kostade en förmögenhet), myste på hotellrummet framför serier, drack skumpa och gick på en konsert i Harpa med isländska klassiker. Skithäftigt, 10/10, rekommenderar.
 
Annars då? Har gjort min plikt som svensk medborgare och röstat i valet på svenska ambassaden. Träffade Håkan Juholt där, lite häftigt, han sa mitt namn och pratade med mig. Coolt. Vill annars försöka ta mig till IKEA någon dag för att försöka få tag på matlådor och ost, för ost kostar (likt allt här) så mycket att jag skyller på att vara laktosintolerant för att lura mig själv att jag inte behöver det. Sedan verkar matlådor vara någonting av ett främmande koncept här, för det finns definitivt ingen mikro här i lägenheten (jag letat noga) och de jag har sett på universitetet går att räkna på en hand. Funderar över om alla islänningar lever på skyr? Köper de all mat färdig? Kan verkligen inte förstå det här konceptet när det enda jag har att jämföra med är de (som jag numera anser) gigantiska hyllorna med radvis av mikrovågsugnar på universitetet i Karlstad.
 
Jag trivs så fruktansvärt bra här (men inte för bra, mamma. Jag kommer hem igen). Vaknar upp med utsikt över bergen utanför fönstret, har en stor park ett par hundra meter utanför som man kan promenera i timmar i. Reykjavik är en så mysig och fin stad. Mina lägenhetskompisar är urgoa och kurserna är superintressanta. Och ibland är det, tro det eller ej, skinande sol här, så pass att man faktiskt svettas lite (men det kan vara för att jag alltid halvspringer till bussen (tack mamma och pappa för svettgenerna)).
 
 

Från hundra till noll

Jag har gått från att ha fullt upp hela dagarna till att ha seriemaraton medan jag pillar navelludd och alternerar min position från sängen till soffan till köket och till badrummet för att få bukt på Niagarafallen som min näsa personifierar. Börjar tycka synd om mina rumskompisar som tvingas stå ut med slemhosta och guturala läten när jag snyter mig stup i kvarten. Den ena har till och med flytt till Nederländerna! Att det egentligen är en studieresa han är iväg på är en petitess.
 
Efter att introduktionsdagarna avrundats har min händelserika vardag lite gått in i en vägg - vill först och främst kurera mig så att jag är i hyfsad form inför kursstarten, vilket har resulterat i minimal aktivitet - och jag börjar känna mig lite lätt rastlös, vilket visserligen bör vara ett gott tecken. Har börjat BUDGETERA mina månader här, hör och häpna, och jag har LAGAT MAT (vilket, av någon konstig anledning, mormor inte trodde att jag kunde göra i hemlandet? Jag menar, jag har bott själv i över två år. I en egen lägenhet. Med eget kök. Och egna köksartiklar.). Det har visat sig att jag trots allt kommer kunna överleva i fyra månader här, även om Reykjavik är en av de dyraste städerna i världen. Till och med mamma började nästan grina när vi råkade gå in i en mataffär (vilken egentligen var lite av en turistfälla) och nästan köpte ett par äpplen för 60 spänn. Korst i taket.
 
I ett försök att inte bli galen tänkte jag försöka aktivera mig lite mer idag. Behöver städa rummet (hur i helvete kan ett rum bli så stökigt när i princip det enda jag har tagit med mig hit är kläder?) och införskaffa båda skrivvaror och matvaror. Bör ta en promenad också, och den går ju lite hand i hand med att handla. Två flugor i en smäll, fantastiskt. 

Början av ett äventyr

Det här kan vara något av det sjukaste, hörni, och inte bara det faktum att a) jag för första gången på tre år skriver ett inlägg och b) faktiskt är sjuk och har fått en förkylning som en käftsmäll.
 
Jag har blivit en temporär islänning. En temporärt sjuk temporär islänning om man ska vara den som är den. Det känns aningen ironiskt att jag inleder min tid själv på Island som ett vandrande förkylningsvirus om än väntat med tanke på att det kändes lite som att åka från en solsemester tillbaka till ett regnigt Sverige, bortsett från att Sverige i det här fallet var den svettiga solsemestern och regniga Sverige var regniga Island (även om Island i skrivande stund bjuder på strålande solsken och Sverige enligt rykten har återgått till dess stereotypiska väder). Wow. Vilken grej, va? Har inte riktigt hunnit landa i att jag ska spendera min hösttermin här. 
 
Mamma och Emma följde med som en liten minisemester och för att hjälpa mig installeras i mina nya kvarter. Trots att jag varit här knappt en vecka (och varit själv sedan i onsdags) känns det som om jag varit här i en evighet, vilket givetvis kan bero på att det har varit så många intryck att ta in och så många nya bekantskaper. Och så mycket engelska jag måste använda! Och så inkompetent jag känner mig när jag pratar med helylle-amerikaner! Vill nästan ge mig själv en pungspark så fort jag öppnar munnen.
 
Lagom till att mamma och Emma åkte hem till regniga Sverige så kom solen till Island, så nu sitter jag här i min säng i en lägenhet som jag delar med en mexikansk snubbe och en isländska, med sol utanför fönstret och vissa andningssvårigheter. Jag har krigat mig igenom de senaste dagarna för att kunna vara med på introduktionen, och tur är det väl att min vilja är starkare än mitt immunförsvar för annars hade jag inte lärt känna så många från världens alla olika hörn som jag nu gör. Det är lite häftigt ändå att vi är så många nationaliteter som trängs på en och samma ö, och väldigt häftigt att de val vi har gjort i livet har fört oss samman precis här. Tror att detta kommer bli fyra väldigt fina (och kalla) månader (utan någon som helst chans att försöka ha en normal frisyr). 
 



Plötsligt händer det

 
Det snöar i helvetet, grisar flyger, regnet kommer nedifrån. Malin - hon gör ett inlägg.
 
Ärligt talat vet jag inte riktigt hur vad varför när hela den här bloggtorkan slog till. Det har ju hunnit gå en hel månad (??????) utan att jag lyckats få tummen ur och skriva någonting. Vet inte heller om det har varit brist på händelseutveckling eller att jag haft alldeles för mycket att göra. Kan med stor säkerhet vara en blandning av sagda faktorer med en nypa lathet och onda cirklar.
 
Hursomhaver blev jag i veckan klar med min allra första tentaperiod, vilket medförde att jag spenderade vederbörande vecka med att ligga i soffan som ett kolli där jag varvade serier med spel och var en aning desorienterad efter att ha pluggat konstant i x antal veckor för att helt plötsligt inte ha någonting att göra överhuvudtaget. Kändes dock som att man fick en mening med livet när mamma och Stefan kom hem från New York med goodiebags. Förstår inte de som säger att lycka inte kan köpas (sedan var det ju väldigt trevligt att de själva kom hem, också. Det var ju en bonus).

När klumpigheten slår till

 
Vilken misär jag har fått genomlida. En misär orsakad av mig själv i egen hög person. Moi. Har på senaste tiden fått utstå min egen klumpighet och verkligen fått känna på den till det yttersta. Låt mig förklara:
 
1. I ett tappert försök att få igång min vanliga dator häromdagen samtidigt som jag slet med en programmeringsinlämning skulle jag föra över ett installationsprogram till ett USB för att rädda tidigare nämnd dator. Jag gör allting som man inte ska göra när man håller på med viktiga saker - jag multitaskar.  Och. Skriver. Över. Kamerans. Minneskortet. Istället. För. USB. Förstår ni ångesten som uppstod när jag insåg att installationsprogrammet INTE befann sig på mitt USB? Och förstår ni paniken som slog ned som en atombomb när jag insåg att MINNESKORTET SATT I DATORN?
 
Har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv medan jag febrilt sökte efter en lösning på google (tydligen inte bara jag som är helt imbecill tack gode gud). Inom x antal minuter hade jag lyckats rädda x antal bilder från minneskortet och hallelujah när majoriteten av bilderna från studenten fanns kvar. 
 
3. Välte idag en kopp med kaffe så att vederbörande kaffe spred sig och mer eller mindre åt upp allt i dess väg. Jag pratar om permanent kaffefärgat skrivbord, kaffenedstänkt tapet och kaffedrunknade anteckningar inför tentan nästa vecka. Alltså???? Fick åtminstone en anledning att äntligen städa skrivbordet, plus att mitt rum numera luktar som när Löfbergs Lila rostar kaffebönor. 

Smaka på Värmland

 

Lite livsbonus

 
Häromdagen utökade min boksamling, vilket var relativt välbehövligt efter att ha läst upp i stort sett hela mitt lager under sommaren. Det var nästan på gränsen att jag fick ett nervöst sammanbrott på grund av det sinande lagret. Kunde ha blivit jobbigt för alla som befinner sig i min närhet, så det här blev ju en win-win.
 
Har numera genomfört min första dugga och det kändes precis som när man satt i skrivsalen på gymnasiet, lätt svettig och nervös, med ett matteprov framför sig. Den enda skillnaden var väl egentligen att det inte spelade någon roll hur det gick för en - det var bara bonus om det gick bra för då var chansen stor att man fick med sig lite extrapoäng till tentan. Som är i fem timmar. Fem. Timmar. Mvh Malin som kommer ha med sig mat som för en utflykt.
 
Nu borde jag egentligen ta tag i livet. Ska möta upp Emma på stan om någon timme och jag sitter fortfarande med en hårinpackning som måste tvättas ur, kläder som måste bytas och ett ansikte som måste göras presentabelt. Detta samtidigt som jag försöker skriva ett tal om prokrastinering medan jag prokrastinerar, ironiskt nog.

Dagliga bestyr



Jag genomgår någon version av äta sova plugga där även äta och sova inkluderar plugga. Om det beror på dålig planering eller mycket att göra (eller att jag som vanligt pluggar mer än nödvändigt) har jag ännu inte kommit fram till. Så om ni någonsin funderar över vad Malin gör när hon inte gör inlägg om fantastiska äventyr, så sitter vederbörande förmodligen i ett rum med ljusterapi och är begraven i matteboken.  På tal om den så har jag kommit fram till att den, bortsett från att lära ut saker som jag fortfarande inte vet när jag ska komma att använda, åtminstone kan användas till ett styrkepass. Tung som den är. Fungerar även utmärkt som vapen.

I skrivande stund sitter jag med boken stängd framför mig och sippar på extremt varmt te. Gick nästan dubbelvikt imorse på grund av x antal kramper i magen, så det krävdes inte mycket av hjärnkapaciteten för att inse att den här fröken skulle gå raka vägen till sängen igen. Tre timmar senare vaknar jag lätt disorienterad med något av en handlingsförlamning och en distinkt känsla av att all föda som intas under dagen bör vara i flytande form. 



Vattnar öknen

 
Okej, jag erkänner. Jag är urkass på det här med bloggeriet. Har dock fullt upp under dagarna och när jag väl inte pluggar så intar jag zombie-mode framför x antal serier eller böcker (eller så har jag däckat). Men en av de största anledningarna till min snustorra bloggtorka är att, hör och häpna, min dator gick och dog. Någonting kraschade och någonting vill inte repareras, och Malin känner en storm av känslor blåsa in. Har ju allting på den där apparaten (och jag är dum nog att inte fixa en back-up) så det har varit en ångestladdad period sedan den beslöt sig för att hoppa av tåget.
 
Men en supersnabb re-cap av vad jag har varit med om:
- deltog i en finsittning som iallafall var fin en stund
- har genomgått en förkylning (som fortfarnde håller i för allt den är värd)
- bjöd hem tjejerna på middag, första gången vi träffats hela högen sedan studenten(!!!)
- pluggat
- pluggat
- sovit
- pluggat

Skagen

 
 
 
 
 
 
 
 

När kureringen misslyckas

 
 Jag anar en annalkande förkylning komma galopperandes i 120, och jag är absolut inte redo för kollisionen. Det jobbiga är att den har legat på lur i x antal veckor och berövat mig andningsförmågan, för att nu ha övergått till en irriterande rethosta som kommer i små stötar. Det är väl bara en tidsfråga innan mitt immunssystem hoppar av tåget och in i bakteriearméns armar.
 
Men livet stannar inte upp för det. Gjorde det kloka valet att inte följa med på gårdagens kårutgång (vilken min kropp och hälsa tackar mig för idag) för att inte bryta ned försvaret mer än nödvändigt, och det resulterade i att jag ägnade x antal timmar åt att beställa böcker (varav fyra numera är påväg till min brevlåda och det sinande bokförrådet). Har ett sådant lågt antal böcker i lager att jag nästan får ont i magen av att tänka på det. Vad gör man när böckerna tar slut? Går det ens att överleva en sådan misär????
 
????
 
Behöver minst 10 olästa böcker i mitt förvar för att inte gå uner helt och hållet. Dock inkluderas inte matteboken på tusen sidor som jag måste sätta mig med nu.

Den senaste i samlingen

 
Här sitter jag och har totalt glömt bort att visa vad jag lyckades åstadkomma under sommaren. Superpilligt men superroligt (och blev väl någorlunda superbra, va?). Det största problemet är att jag påbörjar nya projekt innan jag avslutar redan pågående (ja pappa, jag ska bli klar med familjeporträttet. Snart), som legat orörda i x antal år. Måste försöka ta tag i det någon dag.
 
 
Funderar dessutom starkt på att få tummen ur och åtminstone göra en tapper ansats till ett uppstartande av någon typ av försäljning av konstverk a la Malin. Behöver bara få ihop lite underlag och en extremt bra kopiator som kan producera fram igenkännbara prints.

Att vara mer än min sjukdom

 
Min vecka har varit så intensiv att mina fötter producerar fler skavsår än vad som hinner läka. Har nog aldrig gått så mycket som jag gjorde igår: gick nästan non-stop från morgon till kväll i nollningens ära. Vi skämde ut oss totalt under poängjakten (även om jag gjorde allt i min makt för att undvika varje moment där inte alla i gruppen behövdes), sjöng för fulla halsar i biblioteket och skällde ut en bibliotekarie på danska, sprang runt torget i bara underkläder, badade i fontänen, stod i skyltfönster, slickade på dörrhandtag till offentliga toaletter, fick personal på subway att kalla en för subba... Vad gör man inte för äran? Jag gjorde iallafall inte mycket.
 
Allt det här med nollningen tar verkligen på krafterna. Har stått över vissa moment för att jag knappt haft någon ork att sitta upprätt - och det här är bara första veckan. Lyckades åtminstone vara med på en sittning (med tema superhjältar, jag var Jesus, riktigt fabulös må jag säga), men bara efter den gick musten ur mig och magen började krångla. 
 
Jag vill så gärna att universitetet ska bli en nystart för mig. Första året på gymnasiet var jag knappt i skolan och allting kretsade kring sjukdomen. Jag liksom blev min sjukdom, crohns med lite Malin istället för Malin med lite crohns. Men det är lika svårt nu att inte bli sin diagnos. Det är en hårfin gräns mellan att försöka förklara varför jag inte är med på vissa aktiviteter, varför jag inte gör det som alla andra gör, och att säga hej jag heter Malin och jag har crohns. Det ena kommer ju med det andra, så att säga. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka med fullspäckade dagar från 8-22 (fast den stora frågan är ju hur många som faktiskt gör det??). Jag har inte tillräckligt med kroppsliga resurser för att vara med på förfester och utgångar flera dagar i rad. Jag kan inte göra det här eller det där för då kommer jag absorbera en årsförbrukning av baciller och bli sjuk i flera veckor.
 
Att säga att det är jag och crohnisen skulle egentligen vara enklare, det förklarar ju varför jag inte klarar av vissa saker, att jag sitter bredvid. Men då blir jag ju "hon den där med diagnosen" (som gärna delar ut diagnosen till andra när de har diffusa symtom (även om de inte ens kvalificerar för den)). Å andra sidan har sjukdomen en stor inverkan på mitt liv, även om jag har haft relativt tur med mina besvär, vilket gör att det underlättar när andra är medvetna om den. Fantastiskt hur jag lyckas motsäga mig själv hela tiden, men det är så fruktansvärt svårt att få rätsida på det.
 
Jag vill inte bli bombarderad med medlidande, men av förståelse. Jag vill inte bli behandlad annorlunda än andra, men med lite hänsyn. Jag vill bara att min sjukdom ska vara en del av mig på det sättet som man har (eller inte har) hår på huvudet eller hud på kroppen. Någonting som man förknippar med mig, men som jag inte förknippas med.
 
Hur ologiskt det än låter.

Låg energinivå

Ja, här flyger dagarna förbi och det är ingen större nyhet att jag är kass på att producera fram inlägg. Således kikar jag in för att ge lite livstecken så att ni inte tror att jag ännu inte gått under i nollningen. Har genomlidit två dagar och är redan helt slut, i stort behov av regelbundna powernaps, har dragit på mig köttiga skavsår, svassat runt i en svart soppåse och möjligtvis (högst troligt) skämt ut mig en sväng. Och nu går jag och lägger mig. Malin out.

Obefintliga rutiner

 
Efter att ha gjort mer eller mindre ingenting de senaste veckorna (bortsett från att ha varit på resande fot i en månad, men vem försöker jag ens lura, spenderade majoriteten av tiden på min bakdel med en bok i händerna) börjar jag bli aningen rastlös. Höjdpunkten på dagen har varit att vakna på morgonen och göra frukost. Så många aktiviteter har jag, liksom. Har således beslutat att för en gångs skull inte kasta bort denna soliga dag inhomhus framför en dator (vilket jag har gjort hela morgonen/förmiddagen hitills), utan som den aktiva människan jag är, försöka ta tag i livet. Någorlunda, i alla fall.
 
Snart.

I stugan på västkusten


Och hon återvänder

 
Det har varit en omställning att efter en månad på resande fot äntligen landa (bokstavligen landa, efter att ha utfört ett graciöst luftsprång med destination säng) hemma. En tillvaro som inte består av ett konstant gungande av varierande grad, även om min hjärna fortfarande är inställd på att golvet under fötterna inte är fullt stabilt och därmed medför en lätt känsla av att huset flyter. Men vilken resa, både västkusten och Danmark! Man får uppleva så mycket, så många ställen, vissa som man gärna skulle stanna kvar på och andra som skjuter spjut av ångest mot en och man känner att herregud hur hamnar man ens här? 
 
Får se hur bilderna kommer läggas upp eftersom att jag har en tendens att glömma (läs: tappa engagemang) fixa till kalaset. Om jag känner mig själv rätt lär en tredjedel hamna på bloggen och resten i en massa mappar i datorn där de kommer att försvinna i glömska. Håller tummarna för det motsatta.

Tidigare inlägg