Imorgon händer det - den där lilla stora nyheten släpps som en atombomb. Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, eller ta första planet till Sibirien. 

På fredag - om exakt tre dagar - kommer förresten den där lilla atombomben att släppas. Ganska stor grej för mig, men för er kanske det bara är en fis i rymden. Sitter för närvarande på nålar och slurpar i mig te, och det pirrar i hela kroppen. Fast det kanske bara är ett tecken på allt vätskedrivande jag har fått i mig.

Problemet med att få finbesök är att hela rummet måste ses över och i stort sett genomgå en totalrenovering. Så mycket för den fällan för förövare.

Nu tar jag höstlov tillsammans med alla skolböcker jag släpat med mig hem. För inte ska man vara ledig när man är ledig, vad är det för fasoner?

Det är inte alltid min blir intruerad av sin partner i ett grupparbete att bara sitta och pilla navelludd när man insisterar på att ta tag i nästa ämne. Till och med när jag sitter och skriver detta inlägget lyfte kära Anna bort mina händer från datorn och förskräckt frågade om jag pluggade. Jag antar att det bara är att acceptera vilan, men det är inte det lättaste när man proppat i sig c-vitamin hela dagen i form av apelsiner och satsumas och känner sig som ett barn med för hög sockerhalt i kroppen. 

Att skriva laborationsrapporter, över en vecka efter utförandet, någorlunda sent på kvällen är inte en bra idé överhuvudtaget. Dels minns man knappt vad det var man gjorde och dels finns det överflöd av mer underhållande ting att sysselsätta sig med när klockan börjar dra sig mot 21.00. Men jag är fast här, sörplandes på blaskigt citronte och ihärdigt skalande av nyinhandlade satsumas eller clementiner eller apelsiner i mindre format. Har alltid problem med de där små runda citrusfrukternas namn - de är alla clementiner för mig. Apropå citrusfrukter med många namn, så hoppas jag att Sandra numera kan sitta bredvid mig utan att hålla för näsan när jag intar mina dagliga mellanmål, som tidigare bestått av bananer eller djungelkorv eller gula könsorgan av det manliga släktet.

Nu i söndagsläget känner jag att allt mitt uppskjutande av planer börjar ta ikapp mig och i stort sett kramar mig som en anakonda. Problemet är bara att jag försöker göra allting på en och samma gång istället, någonting som kanske inte är det mest optimala när det handlar om minst fem saker plus elva andra projekt som ligger och samlar damm. Bra gjort Malin.

Är det helg, ja då ska man banne sig njuta efter en vecka som bara bestått av att äta, sova och plugga. Gårdagens kemiprov avslutades med en välbehövlig kväll med tjejerna, och lördagen blev en heldag med den jag delar mina gener med. Så nu är det partylördag i en nykter variant (plus en hel del kompensation för alla kalorier vi brände på gymmet). Visserligen har min planerade agenda försvunnit helt och hållet i ett svart hål, men prioriteringar.

Gratis träning på friskis och svettis har numera resulterat i en Malin med spaghettiarmar. Jag kände mig minst sagt malplacerad när Emma och jag klampade in bland alla muskelknuttar som stod och spände sig framför speglarna. Än mer när jag insåg att jag i stort sett var tvungen att använda de lättaste vikterna på maskinerna. Den där stadiga fotbollsbacken har på något sätt transformerats till en pasta bolognese.

 

Efter ännu en heldag med plugg tänker jag dränka mina sorger inför morgondagens kemiprov med en skål hemmagjord (smältande) bananglass sprängfylld med jordnötter och choklad. Bara för att jag kan (och för att mitt psyke är i stort behov av det). Imorgon vankas det även innebandy på förmiddagens idrottslektion, så har ännu mer sorg att vältra mig i.

Det fina med djur är att de inte riktigt bryr sig om hur du ser ut, vem du är eller vad du gör. Du kan ligga i soffan hela dagen med chipspåsar och en gammal tårta bredvid dig och vara hur grisig som helst. Du kan till och med se ut som en grottmänniska som inte duschat på en månad - de kommer alltid att älska dig i vilket fall som helst. Åtminstone så länge du ger dem mat och är generös med kliandet bakom deras öron. 

Nu är det visserligen så att vederbörande katt är försvunnen sedan en tid tillbaka, och denna filuren lyckades nästla sig in och lämna ett svart hål i rymdformat. Vi hade våra duster, Noomsi och jag. Mest uppskattad var jag när det fanns mat i min närhet. Annars ockuperade krabaten hela min säng så att jag fick ligga och trycka mot väggen. Men jag vet inte, det kanske också var en variant av kärlek.

Idag är en sådan där dag då jag känner NEJ. Med stora bokstäver och kursiv text. Bara NEJ. Jag sitter ihopkrupen under täcket i sängen med en liter chaite som luktar julafton och försöker banka in kemi i mitt huvud, samtidigt som jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. Det kanske går att köra någon kombo?

Bristen på banan hemma fick mig att stanna till vid en mack och köpa proviant innan jobbet. Jag lämnade bensinmacken med en banan av storlek kulspetspenna i handen och kände mig bestulen på mina sju riksdaler. Det är bisarrt att något så litet kan kosta så mycket. Visst, jag är fullt medveten om att frukt inte är prio ett när massinköpen sker, så att priset då blir högre. Men snälla någon, jag ville bara ha en banan, inte någon himla swarovski kristall.

 

Det är sällan jag vaknar upp en söndagsmorgon och känner ångest inför den kommande veckan (just för att jag börjar tio över två på måndagar). Men idag hände det, och det var som att sätta sig upp i sängen och slå huvudet i ett stenblock. Jag funderar fortfarande på om det är värre att vakna upp med ångest tryckande i halsen, än en klockradio som spelar poppiga 80-tals låtar på högsta volym.

Fredag, kemiprov. Det är vad jag har att se fram emot. Atomer, periodiska systemet, isotoper, exciterade atomer - det må inte låta som världens projekt, men när man ligger i sängen med strålande väder utanför fönstret och känner att det sista man vill i livet är att veta vad valenselektroner är (elektronerna i det yttersta elektronskalet, wow, jag är redo för provet), så är varken kropp eller själ villiga att dyka ned i kemiboken och försöka undvika en drunkning.

Godmorgon.

Efter en någorlunda slapp vecka utan mycket plugg (och tre dagars födelsedagsfirande) börjar livet krypa närmare. Jag är visserligen regerande mästare i att skjuta upp saker och ting till sista minuten och sen stressa mig igenom allting, samtidigt som jag klagar på att jag aldrig har tid att göra någonting annat än att plugga, plugga, plugga. Försöker ta mig i kragen och få framtida arbeten gjorda pronto, så att jag slipper allt det där. Men dess framgång kan tilliknas att gräva gropar i Sibirien med plastspadar.

Har nog aldrig varit så otroligt tafatt och obekväm i hela mitt liv. Vill bara sätta på mig en plastpåse på huvudet och sätta mig i en garderob tills jag ruttnar bort. Kan man resa tillbaka i tiden några timmar och örfila sig själv till sans? Kanske ge en rak höger eller två, kasta sig över axeln och häva sig nedför ett stup.

Det är inte alla som självmant väljer att gå och göra bort sig totalt, vilket jag är påväg att göra i denna stund. Som det levande mysteriet jag är, så får ni inte veta vad det är förrän den första november. Håll tummar och tår för mig nu.

 

Har jag dött och kommit till helvetet? Drömmer jag en mardröm? Har jag vätskebrist? Hallucinerar jag? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller om jag ska åka till Ica och köpa upp all choklad som finns på lager.

 

Är nej en känsla? För vissa dagar känner jag det. Som när man lämnar huset tjugo över åtta och kommer hem tjugo i sex, och måste sätta sig för att plöja igenom fysikläxan.

 

Ett skepp med bilder från gårdagen kommer lastat. För att Cassandra bakar som Leila Lindholm och Anna fotar som Nigel Barker (och resten äter som hästar).

Allas vår Maja nådde myndig ålder i torsdags, så idag blev det pompa och ståt. Och möjligtvis lite för mycket fika.

Ska snart kila iväg till Cassandra som bjudit in mig och tjejerna till en riktig tryckarkväll fullproppad med bakverk. Om jag inte kommer hem ikväll har jag antagligen ramlat någonstans på vägen och inte kunnat ta mig upp på benen igen på grund av min fulla mage

Och så hände det igen. Bagartanten vaknade till liv (och drog upp mig ur sängen alldeles för tidigt) och skapade 43 dinkelbullar med dadelkräm. Kände att gårdagens kanelbullehögtid lämnade frysen ganska tom, så det var lika bra att knåda ihop nya påsar, även om hälften kommer ligga och jäsa i min mage inom en snar framtid. Dessutom har jag kommit på att det bästa sättet att lägga undan bullar så att inte alla försvinner (och därmed lämnar kvar fler till mig), är att lägga påsarna i frysens grönsakslåda, bakom broccolin och spenaten. Det har nämligen visat sig vara väldigt effektivt.

Efter att ha krigat sig igenom den årliga tjejkvällen i stan så var det inte helt fel att komma hem till en varm brasa och kvällsmat. Det är minst sagt en upplevelse när man försöker undvika vässade armbågar för att få tag på en goodiebag. Alla får något särskilt i blicken när det vankas gratisprylar. Vissa dansar, andra trampar en på tårna, men majoriteten trycker sig framåt som om det inte vore någon morgondag. Det var med nöd och näppe jag och min syster lyckades ta oss framåt. Men om det var svårt att ta sig fram, hur svårt var det inte att ta sig ut?

Under tiden jag var riktigt sjuk och hade träningsförbud, fick jag åtminstone testa på yoga. Ett tag trodde jag nästan att mina stela pinnben skulle mjukas upp en aning, vilket dock aldrig hände. Ett plus i kanten var att jag fick jag använda kroppen till något annat än att ligga i sängen hela dagarna.

Eftersom yoga dessutom är bra för välbefinnandet så tänkte jag, efter denna taskiga början på veckan, låsa in mig på rummet och försöka stå lite på huvudet. Nu när jag faktiskt verkligen är frisk kan det vara bra att börja någonstans, och inte dra ut på ett maratonlopp det första jag gör.