Jag förmodar att de flesta spenderar sin lördag med att njuta av varje sekunds ledighet. Men gör jag det, undrar ni? Då kan jag svara att varför ska man vara ledig och ha dötid när man kan sitta och plugga in svensk grammatik? Det slår ju verkligen allt. Man tycker att grammatiken borde sitta som ett smäck, att man kan det i sömnen. Det trodde åtminstone jag, men det var lika rätt som att det snöar uppåt. Känner mig fullkomligt misslyckad att jag inte ens kan mitt eget språks grammatik. 

Ni vet den där känslan när man är så kissnödig att blåsan riskerar att spricka, och man orkar bara inte lyfta bakdelen bort från datorn? Efter att flitigt ha börjat med att hälla i mig två liter vatten om dagen har detta blivit ett enormt problem för mig. Inte bara det att jag måste springa på toa jämt och ständigt, utan mest för att den där sprick-känslan infinner sig i de mest olämpliga situationerna någonsin. Tre timmars prov? Kissnödig. Ute och springer mitt i skogen? Kissnödig. Fast i stående position på en proppfull buss? Kissnödig. Ska upp tidigt och måste sova? Vaknar mitt i natten och är kissnödig.

Det här med att skriva önskelistor är inte min grej. Det var så mycket enklare när man var mindre - man satte sig med BR- och Toys"r"us-katalogerna och ringade in sida efter sida. Det spelade ingen roll vilken av de där dockorna eller spelen man fick. Det var kvantitet över kvalitet, så att säga.

Men nu då, nu är det meningen att man ska tvinga fram en lista på dessa ting man verkligen vill ha. Nu är det kvalitet över kvantitet och det är banne mig det mest omtumlande och tidskrävande projektet jag någonsin upplevt. Det är krav från alla håll: vadönskardudigvadbehöverduvivillhaenlistanukäramalindetär21decembervartfanärdinönskelista. Så står man där helt handfallen utan en blekaste aning om vad det är man behöver. Men en sak vet jag åtminstone, och det är att få bli stolt ägare av John Green's verk. Nu är det bara frågan om vad man ska önska sig av resterande.

Det finns tillfällen då man inte uppskattar solen, som när man känner att man verkligen behöver få sova ut men vaknar av att hela rummet står i ljusterapi. Men efter en obligatorisk pannkaksfrukost blev det trots allt lite bättre. Min kollega sköt dessutom upp jobbet till sent i eftermiddag, så jag tänkte "nej nu går vi på en promenad och laddar upp med lite D-vitamin innan solen går i ide". Bytte raggsockorna mot dubbla lager strumpor och gav mig ut i skogen med kameran på axeln. Lyckades nog dra med mig hela skogen in efteråt - har hittat barr lite varstans i sängen jag numera är placerad i. 

Nu är det dock dags för dagens dos av svensk grammatik. Får se om jag lyckas prokrastinera bort pluggtid idag igen, för det vore ju ytterst tragiskt.

Medicinen jag tar för min sjukdom sänker dumt nog mitt immunförsvar för att fungera, någonting som ger mig privilegiet att vaccinera mig mot influensan. Så igår tog jag bussen till vårdcentralen och fick armen avstucken. Ironiskt nog håller jag nog redan på att dra på mig en förkylning, så smärtan jag fick utstå var helt och hållet förgäves. Är så fruktansvärt trött och utmattad, så det känns nästan som om jag sprungit fem maratonlopp på raken. Dum som är jag tänker jag ändå bege mig ut i mörkret med mina spaghettiben efter att ha pluggat hela (läs: inte ett skit) dagen för att få bort derivatan ur huvudet. Så är det väl dessutom lika bra att skynda på förkylningen, liksom.

Nu sitter ni säkert och tänker "vart håller den där Malin hus egentligen?" I brist på internet och ett liv bortom skolan har inläggen återigen glesnat mer än vanligt. Tänker inte säga att jag ska bättra mig, för det lär bli raka motsatsen.

Igår agerade jag finbesök hos min kära syster och skickade ut hennes sambo på soffan. Trots att jag fick nio timmars sömn vaknade jag upp och kände mig helt utslagen, som på den gamla goda tiden när man spenderade varje helg med att dygna (dyngna? Usch, det svenska språket vill inte idag). Kändes inte som den bästa starten på dagen när jag sedan skulle infinna mig på badhuset och simma 80 längder i en bassäng proppfull av plaskande tonårskillar samt resterande tjejer med sinnet i behåll. Trots att jag skrubbade med fem lager tvål och schampo, luktar jag fortfarande som ett livs levande badhus.

Klockan var 14.00 när vi satte oss i biosalongen. Sex stycken, plus fyra andra främlingar, placerade sina bakdelar i de röda sätena. Med över 140 lediga platser kändes det minst sagt mesigt att sitta där, och det stack till lite i mitt hungerspelsälskande hjärta. Dock kände jag mig som ett barn på julafton när Lionsgate tog upp hela bioduken. Den var så bra, så fantastiskt sinnessjukt bra. Så bra att jag nästan börjar gråta. De 130 riksdalerna jag pungade ut var väl spenderade. Men om mitt bokälskande jag fick bestämma hade filmen gärna fått vara sjutton timmar (utan kisspaus) för att få med varje liten detalj av originalet.

Hade en trevlig tripp med Emma till IKEA idag, vilket resulterade i en mycket efterlängtad mjölkskummare och en kommande mörkare hårfärg. Dock var Emma besviken över mina dåliga inredningsråd, för hon kom bara ut ur byggnaden med några blockljus och andra onödigheter. Jag kan ju inte vara bra på allt. Man tycker nästan att det borde räcka att jag är världens bästa syster som någonsin existerat, men hon är lite kräsen.

Borde egentligen städa rummet, men min käre vän glutenallergikern inväntar min ankomst och jag känner att det väger över (av någon ytterst konstig anledning). 

Efter att varje dag ha kommit hem från skolan, satt sig med plugg och sen direkt avlidit i sängen har mitt rum blivit någonting av en soptipp. Jag har kommit in och släppt allting rakt ned på golvet, och sen har jag inte haft tid att städa. Till och med (plast)växterna vid teven har ramlat av krukan och förblivit i samma läge. Visst kanske det inte ser ut som ett stort bombnedslag, men förvillas inte - på golvet vid änden av sängen finns ett helt universum. Har tappat bort min fjärrkontroll någonstans där också, för den delen. Plus en hel del viktiga papper. Dessutom var den här bilden tagen för någon dag sedan, nu ser det ännu värre ut. Det är till och med mer saker på golvet än under min säng, och där under finns två tredjedelar av allt jag äger.

Hela dagen har slösats bort i fysikboken och min hjärna kan numera tilliknas en lerpöl som snart sipprar ut genom mina öron. Avrundar de sista timmarna med att försöka få klart detta projekt samtidigt som soundtracket till Game of Thrones spelar på högsta volym. Nu mår jag.

Jag tror bestämt att jag gått och dragit på mig en sträckning efter att ha instruerat klassen i yoga på idrotten idag. Känns som om jag rör mig framåt som Quasimodo, och jag kan garantera att det inte är en vacker syn. Som grädde på moset (ett uttryck jag aldrig lyckas förstå mig på, vem äter ens grädde på mos?) vill inte magen kooperera utan strejkar i form av graviditetsutseende. Så att avsluta dagen i sängen med ett seriemaraton är inte fel på någon nivå alls.

Är det kladdkakans dag så är det, inga undantag. Trots att jag hade häcken full med idrottsplanering och arkitekturinlämning så kavlade jag upp ärmarna för att härja runt i köket en timma. Resultatet blev den godaste kladdkakan jag någonsin ätit - nyttig också för den delen, fulladdad med träningsbloggsingredienser. Bra för både kropp och själ helt enkelt. Kan ha varit lite för bra, då jag var nära på att trycka i mig resten på egen hand med reservation för magont (dock med gott samvete, den är ju trots allt hälsosam).

Hemkommen med kalla fingrar som numera ser ut som små tjocka prinskorvar - någon fick nämligen ett paket på posten.

Fick en förfrågan om jag kunde dela med mig av hur jag denna skönhet, och självfallet kan jag det! Dock har jag inte måttat, utan mer slängt ned allt i en mixer efter smak. Så jag ger er:

 

1 banan

En näve frysta hallon (eller så mycket hallon som behagar dig)

Mjölk

Dela bananen i halvstora bitar och lägg ner dem tillsammans med hallonen i en mixer. Häll i lite mjölk, uppskattningsvis 1 dl, och mixa till en slät smörja. Ös på med mer mjölk för att få önskad konsistens, häll upp i ett glas och toppa med naturell yoghurt samt frysta hallon. Se upp för brainfreeze.

Jag sitter ensam hemma med enda sällskapet bestående av skolböcker. Idag har den där kritiska dagen kommit, den som jag aldrig ville tänka på. Min makaroner-och-köttbullar-beroende syster ska flytta. Alla är där och hjälper till utom jag, för jag har valt att drunkna i miljö- och energikunskap, fysik och essäskrivande. Helt ärligt tror jag att mitt undermedvetna har placerat rumpan framför allt arbete för att jag ska slippa vara med om flytten. Inte för att det är fysiskt jobbigt - att lyfta flyttkartonger är inte riktigt min favoritaktivitet - utan snarare för att jag förmodligen skulle klamra mig fast vid hennes ben och börja gråta likt ett barn som tappat sin glass.

Vem ska jag nu se på serier med? Vem ska uppskatta mina mastodonta frukostar på sängen? Vem ska springa in på mitt rum och väcka mig? Vem ska jag sjunga allsång med när ingen är hemma? Vem ska jag baka en hel kladdkaka med och äta upp samma dag?

Visserligen kommer jag spendera alldeles för mycket tid hemma hos Emma och hennes sambo, men det är inte samma sak. För hon är min syster, och hon ska vara här. Med mig. Hemma.

Känner ni lukten?

Det är inte varje dag man slår upp tidningen på morgonen och ser sig själv stirra tillbaka.