Jag sitter ensam hemma med enda sällskapet bestående av skolböcker. Idag har den där kritiska dagen kommit, den som jag aldrig ville tänka på. Min makaroner-och-köttbullar-beroende syster ska flytta. Alla är där och hjälper till utom jag, för jag har valt att drunkna i miljö- och energikunskap, fysik och essäskrivande. Helt ärligt tror jag att mitt undermedvetna har placerat rumpan framför allt arbete för att jag ska slippa vara med om flytten. Inte för att det är fysiskt jobbigt - att lyfta flyttkartonger är inte riktigt min favoritaktivitet - utan snarare för att jag förmodligen skulle klamra mig fast vid hennes ben och börja gråta likt ett barn som tappat sin glass.

Vem ska jag nu se på serier med? Vem ska uppskatta mina mastodonta frukostar på sängen? Vem ska springa in på mitt rum och väcka mig? Vem ska jag sjunga allsång med när ingen är hemma? Vem ska jag baka en hel kladdkaka med och äta upp samma dag?

Visserligen kommer jag spendera alldeles för mycket tid hemma hos Emma och hennes sambo, men det är inte samma sak. För hon är min syster, och hon ska vara här. Med mig. Hemma.