Det är det mest kritiska tillfället i livet, det där skolfotot. En hel dags mental förberedning krävs för att ta sig igenom det helskinnad. Vad ska jag ha på mig, hur ska jag ha håret, hur ska jag sminka mig? Man kan inte klä upp sig för mycket, för då verkar man vara egocentrisk. Man kan inte klä ner sig heller, för den delen, för då kan man klassas som en bonde från landsbygden. 

Så står man där framför fotografen. Ska jag le utan tänder, ska jag le med tänder, har jag dubbelhaka, är hållningen säckig, har jag en hel måltid mellan tänderna? Så blixtrar det till och man får hoppas på att det gick vägen (vilket det förmodligen inte gjorde, men det är lika bra att intala sig det). Inte att förglömma gruppfotot. Det brukar inte vara hela världen, eftersom fokus ligger på resten av hopen. Om man nu inte innehar en längd på fina 158 cm och placeras längst fram i den mittersta mitten. Jo, kära vänner. Där befann jag mig idag. Hur jag kände mig?

Det finns dagar då man verkligen inte vill kliva upp ur sängen på morgonen. När det regnar, när man har prov, när det känns som om hela världen håller på att falla samman, när må-bra-känslan är lika stor som den minsta beståndsdelen i en atom.

Men speciellt dagen man har skolfotografering.

Eftersom både jag och mina manliga ärvda gener har en förkärlek till mat, så bestod dagens dejt av ett besök på den årliga matmässan. Närproducerat och svindyrt, det är så det ska vara. Dock bjöd fadern på ett stycke chokladbräck från Carli efter att vi sprungit fram och tillbaka mellan de tre chokladstånden, tack vare min beslutsångest. Tycker om den där gubben, jag.

Så mycket att göra, så lite tid. Lika bra att bara sitta på stolen rätt upp och ner och vältra sig i beslutsångest.

 

Är det normalt att bli exalterad över att göra matteläxor? Nej, trodde väl inte det. Märks att jag behöver frisk luft, så trotsar vädret, snor på mig mina ack så inte high-fashion dojjor och går ut i spåret en stund.

Har äntligen börjat med porträtt på bilden i arkitekturen. Enda problemet är att vi har sisådär två-tre timmar på oss att göra klart det. Det känns inte fullt så bra när det tar minst fem timmar för mig att rita porträtt.

Man vet att SÄG:s kullergame dragit igång på skolan när man helt plötsligt hittar mystiska personer i sin vänlista.

Och nu sitter jag här och bloggar istället för att beta av allt. Bra där Malin.

Birdy's nya album gör mig så äckligt lyckligt sentimental att jag bara vill att regnet ska ösa ner så att jag kan sätta mig i ett hörn under en filt med te och choklad, och stanna där resten av mitt liv.

Men ärligt talat, denna människan. Hon sjunger så bra så man blir arg på riktigt.

Antar att man inte alltid kan ha veckor då man slutar innan lunch varje dag. Synd, för det var faktiskt något jag skulle kunna vänja mig vid. Blir i alla fall ledig hela onsdagen medan de andra springer vilse i skogen och försöker orientera. Hoppas innerligt att det kommer regna.

Igår blev jag frisk på riktigt. Visserligen inte i bemärkelsen frisk från min sjukdom - det kommer jag nog aldrig bli - men igår var dagen då min kropp återhämtade sig helt och hållet, ända ut i fingertopparna. Efter över ett år kan jag nu deklarera mig själv som en komplett återställd Malin.

I månadsskiftet juli-augusti förra året började jag plötsligt vackla i hälsan. Jag kunde knappt förmå mig att röra mig - kunde stå på en och samma plats utan att i princip orka göra någonting överhuvudtaget. Sjukhusbesöken inleddes och man insisterade på att jag bara behövde vila, så skulle det snart blåsa förbi. Efter att redan ha vilat i flera veckor så kände jag mig inte vidare pigg på att fortsätta mitt sängläge (även om vila sig i form är min specialitet sedan länge).

Det är väl inte förvånande om jag säger att saker och ting bara blev värre? När min puls sjönk och låg på ostabila 35 slag i minuten, viftade alla läkare vi stötte på bort det och menade att jag var vältränad. Poängterar att jag då inte hade tränat fullt ut sedan våren samma år. Sedan gick allting bara utför. Jag rasade i vikt, klarade inte av att gå till skolan och kunde knappast ta mig upp ur sängen. Det gör mig så fruktansvärt arg att ingen läkare ens reagerade på min låga puls.

Plötsligt så hände det. Bagartanten inom mig tog över, kavlade upp ärmarna och körde ner händerna i mjölpåsen med bara ett enda mål i sikte:

Bullar. Massvis av bullar. Ett helt Mount Everest av kaneliga mästerverk. Och kardemumma såklart, för vad är bullar utan det?

Nu undrar ni säkert vad det är som ligger ovanpå. Det skulle åtminstone jag göra, för senast jag kollade så var pärlsocker mer pärligt, och inte så, ja, fröigt. Det är nu ni börjar förstå att det här inte är en traditionell kanelbulle.

Imorse trodde jag nästan att det svenska vädret inte skulle infinna sig under dagen då solen sprack upp på sina ställen, så jag tänkte att nu jäklar kan jag inviga min nya cape-liknande jacka utan ärmar.

Jag ångrar mitt val djupt.

Dricker vätskedrivande te och tar igen mig efter en riktigt lång och jobbig dag. Det är tufft att börja tio över två och sluta någon dryg timme efter. Känner redan hur mycket stryk kroppen tar. Det här kan ju inte fortsätta... Förstår inte skolledningen hur stressade vi ungdomar blir när vi får så mycket att göra i skolan? 

Herregud, förstår verkligen inte hur jag ska klara av att sluta vid tolv resten av veckan, plus den där studiedagen på fredag.

Kände att det var dags att tömma plånboken lite, och plånboken instämde.

Då är det väl dags att ta tag i dagen. Om det blir tyst från mig längre än vanligt så har jag med stor sannolikhet drunknat i regnet som öser ner.

 

Hör ni det där?

 

Kan ni tänka er? Jag kommer vara helt slutkörd innan veckan är slut.

 

 

Min underbara tendens att vakna tidigt varje ledig morgon (sju igår, åtta idag) kan både ses positivt och negativt. Dels får jag mer tid till att beta av viktiga saker så att resten av dagen kan spenderas till att göra precis vad jag vill, och dels får jag mer tid till att skjuta upp allting till senare, vilket resulterar i att hela dagen slösas bort utan att jag gör något ändå.

 

...kanske är lika bra att jag lägger ribban lågt direkt.

 

Om ni nu känner att ni vill stötta mig i mitt tredje försök att hålla igång en blogg, så kan ni ju alltid trycka på länken nedan och bli min personliga hejaklack.