Att äta och gråta

Alltså behöver jag
ens säga någonting?
Mamma bakade en cheesecake igår vars existens numera har minimerats radikalt, och eftersom jag fortfarande innehar ledningen i kylskåpslänsarmästerskapet har resten av familjen dragit slutsatsen att det är jag som ligger bakom dess försvinnande. Jag har ingenting att invända med. 

Under förmiddagen fyllde jag på förrådet med rutiga block inför matten och fysiken, som i snitt tuggar i sig fem block per kapitel. Eftersom föregående års böcker haft en hiskelig utformning, tänkte jag göra slag i saken och skaffa någonting mer neutralt. Enda problemet var bara att alla rutiga block tagit slut överallt, så när sista hoppet Biltema stod framför oss blev jag lätt besviken över att de inte uppdaterat designen på blocken sedan två år tillbaka. Så nu sitter jag med en trave av samma fula block med samma fula design. Igen.

Lite fika lindrar alltid

Det känns som om hela min dag har ragglat baklänges nedför ett stup. Har varit helt rubbad i flera timmar, släpat mig fram på två cementben och undrat hur klockan "redan har hunnit bli så mycket". Med elva timmars sömn i bakfickan kan man ju ändå tycka att jag borde ha energi att cykla runt land och rike. Oavsett fick jag masa ut min bakdel till bilen för en tripp till stan där pappas dag genast blerv mycket bättre då han fann ett sidobord som han letat efter (medan jag placerade mig i en fåtölj och nästan somnade), och min tillvaro blev lite piggare när jag därefter fick lite kaffe och äppelkaka i mig. Åtminstone i någon timma. 

Nostalgiskt hela vägen

Om exakt en vecka ska jag infinna mig i skolans lokaler igen. Känner mig, typ, noll taggad. Nada. Firade således in dagen med en obligatorisk grötfrukost efter en räd i min systers lådor och skåp, samtidigt som jag försökte avverka den långa listan av serieavsnitt som jag missat under båtsemestern. 
 
Igår invaderade jag och mamma Emmas hem för lite frisering, chokladäteri och middag tillagad av mästerkocken moi. Så numera innehar mitt hår en nyans av Emma, lustigt nog. Har alltid försökt att vara annorlunda, ända sedan vi var små, sagt att jag inte ska göra si eller så som hon har gjort. Men ändå har jag gått i samma fotspår (vilket inte är så konstigt eftersom vi har samma skostorlek (ha-ha metafor)). Och nu ser jag praktiskt taget ut som henne. Så det kan bli. När lamporna släcktes placerade jag min bak i hennes säng och delade täcke som förr i tiden när vi hade små taxben. Och nu ligger jag här på soffan, inser att jag kanske borde diska men skjuter upp det som vanligt - som sig bör. 

Matkoma

Igår kom pappa med den briljanta idén att vi skulle bege oss till bryggan för kvällens utfodring, nch när det kommer till mat tackar man ju inte direkt nej (speciellt när man inte ens behöver betala (jag betalar med kärlek och kramar till plånboken)). Solen stekte, luften fylldes av gitarrspel (och av småflugor, så det var nästan perfekt).
Sedan att jag var så hungrig att jag glömde fota min mat, det är en annan sak. Pappas tallrik fick agera modell för kvällen. Vi kom annars underfund med att man skulle införa fenomenet att fota tallriken efter man ätit klart, för att skapa lite nya trender. "Det här åt jag" blir ju mer konkret eftersom man faktiskt redan ätit upp det, så att säga.

Efter en tids matsmältning tyckte jag och pappa att det fick plats lite till (även om vi (åtminstone jag) hade en lätt förhöjd puls av inkommande matkoma, men varför sluta när man redan är igång, liksom), och efter flera förfrågningar av servitören var efterrätten ett faktum. Emma satt fint bredvid och drunknade redan i sin matkoma. Men hon lyckades ändå pressa ned det absolut sista från våra kakelplattor. Nytänkande servering, för övrigt.
Och så var det tomt.

Klämmig dag

Hade helt totalt missat det här med klämdag, så gick runt och var alldeles förvirrad i början av veckan när alla pratade om en dos extra lov. Så nu sitter jag bekvämt placerad i soffan och lyssnar på Knyckare i P3 (obs bästa radioprogrammet genom tiderna obs). Som den trogna eleven jag är, tänkte jag självklart ta tillfället i akt och utnyttja min lediga tid till att göra klart en hel hög med uppgifter. Plus i kanten att jag lyckades glömma en extra viktig bok i skolan så att jag numera kommer ha aningen svårt att bli klar. Tror starkt att det var mitt undermedvetna som tyckte att jag skulle ha mer ledighet än pluggighet, men jag vet inte. Tenderar ju att glömma det mesta överhuvudtaget.

Hemmagjord sushi

Plötsligt händer det: magi skapas. Testade att göra egen sushi eftersom a) det är hur gott som helst och b) det kan inte vara så jäkla svårt att rulla sjögräs proppade med fyllning. Hade till och med införskaffat (läs: mamma) en bambumatta för att rulla som en riktig sushirullare. Go hard or go home, liksom.
Det är nästan så jag tror att jag har asiatiskt ursprung. Men bara nästan. Vi lyckades till och med att få lillkillen, som kommit ut ur sin grotta, att smaka. Låt oss säga att det var en riktig bedrift då han endast äter:
Med extra bearnaisesås och ketchup för bevare oss väl om han inte fick sin ketchup.

Bra kväll, och dammsugning på det

Igår bjöd jag hem mina andra halvor på Chardonnaykväll. Vi skålade och drack - några njöt medan andra trodde de drack kattpiss. Tilltugg blev i form av en salig blandning kex, ost och vindruvor tillsammans med rikliga mängder choklad, vari jag fann min kärlek till choklad med havssalt (möjligtvis för lite kakaohalt för mig vars smaklökar tillfredsställs av 90% (och för att den dessutom innehåller noll laktos)). Det var en välförtjänt och mysig kväll, och jag är så lyckligt lottad att ha så fina vänner runt mig som jag kan ventilera med.

Sena kvällar med Chardonnay i all ära, men inte skulle jag sova länge idag. Vid sju slog jag upp ögonen och tänkte absolut inte lämna sängen under några som helst omständigheter. Fast en timma senare rullade jag över kanten och gick för att inspektera kylskåpet. Nu är Malin mätt och glad och har blivit ordinerad dammsugning vilket gör henne mindre glad. Man måste ju balansera glädjenivåerna.

Ingen tid för förströelse

 
Förstår verkligen inte hur min kropp fungerar - 7.00 slog jag upp ögonen och kunde inte under några som helst omständigheter somna om. På en lördag. Är jag på riktigt? Var till och med uppe på benen innan den äldre generationen i huset. Men jag är inte bitter, har ju nästan en extra dag framför mig nu. 

Nu undrar ni säkert vad denna artonåring hade för sig igår under fredagskvällen. Hon städade rummet, blev uppbokad som bröllopsfotograf och desserthanterare för 40+ pers. En helt vanlig fredag, alltså. Och idag vankas det tömning av plånboken på stan samt premiärsmakning av frozen yoghurt. Taggad till tusen när jag sitter här med en värmekudde på magen efter obehindrade kramper. Men skam den som ger sig!

En bättre måndag

Ingen måndagsångest här inte: solen skiner och jag börjar inte förrän klockan slår två. Ska bege mig ut på en blodcirkulationspromenad med tillskott av D-vitamin och en farligt hög dos frisk luft. Man får ju passa på medan man kan - imorgon är det förmodligen snöstorm igen.

Varje dag är en våffeldag

Tiderna då utvecklingssamtalen drar igång ligger mig varmt om hjärtat, ty det skänker halvdagar åt oss stackars skolungdomar - idag skulle vi ha slutat 17.00 men fick gå hem efter 11. Så med hungrande mage och färdigvispad grädde i kylskåpet blev det några mindre traditionella våfflor som lade sig helt okej i magen. Ganska jättebra, faktiskt. Egentligen var den ursprungliga planen att plugga direkt efter, men ni känner ju mig - jag somnade i soffan någon timme och vaknade upp med ett mossigt huvud, så studerandet har gått lika bra som att surfa på vintern. 

Stärkande mat och kommentarer

Nu sitter jag visserligen med munnen full av lunch, men sak samma. Mat som mat. Ska snart puttra iväg in till stan och möta upp 20-åringen. Bjuder henne på gratisfika med semlogram, så hon ska hämta ut sin semla och jag min. Är en sådan underbar syster, ger bort en gratis semla och allt på hennes födelsedag. 
 
Har fått sådana fina kommentarer om teckningen, som jag lagt ut lite överallt på sociala medier, att jag fnittrar som ett barn på julafton. Tack så otroligt mycket!

När det vankas lussebullar

Hade lovat mig själv att inte äta någonting julrelaterat förrän december. Gissa hur det gick. Nu sitter jag här med min andra lussebulle och den obligatoriska halvlitern te med chai, och ska dra igång de senaste avsnitten av New Girl och Awkward.

Tillbaka till verkligheten

Det fina med helgen är mina numera standard pannkaksfrukostar som jag alltid måste fotografera och blogga om, och därmed lyckas prokrastinera lite extra innan jag tvingas ta itu med pluggandet. Nu har jag fördrivit sisådär en timma av min egentliga pluggtid, men ärligt talat så klagar jag inte. Åtminstone inte innan stressen över bristen på tid sätter igång.

Påfyllning

Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Det är antingen bilder på min nuna eller på mat, och jag tror vi alla vet vilken av dem vi föredrar. Att min frånvaro med uppdateringar lyser som ljusterapi beror på att lärarna på något sätt har lyckats proppa in prov, inlämningar och redovisningar på en och samma vecka. Kommunikationen är minst sagt på topp. Resulterande har min fysiska aktivitet bestått av att sitta på bakdelen timme efter timme, så imorse masade jag mig upp ur sängen vid åtta och gav mig ut på en löprunda för att rensa huvudet. Nu när huvudfrukosten är uppäten är det väl lika bra att sätta igång och överrösa hjärnan med fysik. Snart.

Börjar bli en tradition

Ja, nu kommer den igen. Den obligatoriska helg-pannkaks-frukosten. En salig blandning av apelsin och kanel, och morgonens påfyllning av c-vitamin är fullbordad. Som den mästare jag är på att fördriva onödig tid genom att snigla ut frukosten, har jag numera missat någon välbehövlig timmes plugg. Hoppsan.

Och är det bara jag, eller håller min blogg på att konvertera till en matblogg?

Kladdkakans dag

Är det kladdkakans dag så är det, inga undantag. Trots att jag hade häcken full med idrottsplanering och arkitekturinlämning så kavlade jag upp ärmarna för att härja runt i köket en timma. Resultatet blev den godaste kladdkakan jag någonsin ätit - nyttig också för den delen, fulladdad med träningsbloggsingredienser. Bra för både kropp och själ helt enkelt. Kan ha varit lite för bra, då jag var nära på att trycka i mig resten på egen hand med reservation för magont (dock med gott samvete, den är ju trots allt hälsosam).

Ett recept

Fick en förfrågan om jag kunde dela med mig av hur jag denna skönhet, och självfallet kan jag det! Dock har jag inte måttat, utan mer slängt ned allt i en mixer efter smak. Så jag ger er:
 
Malins höftade hallonsmoothie:
1 banan
En näve frysta hallon (eller så mycket hallon som behagar dig)
Mjölk

Dela bananen i halvstora bitar och lägg ner dem tillsammans med hallonen i en mixer. Häll i lite mjölk, uppskattningsvis 1 dl, och mixa till en slät smörja. Ös på med mer mjölk för att få önskad konsistens, häll upp i ett glas och toppa med naturell yoghurt samt frysta hallon. Se upp för brainfreeze.

Rutinerad sushi-ätare

Vad händer när huset endast innefattar två kvinnor som ska stå för matlagning? Take-away, såklart. Varken jag eller mamma orkade stå i köket, så hon plockade upp mig efter skolan, fick mig att agera sushi-handlare och så åkte vi hem där vi landade i sängen någon timma innan magarna lät mer än vanligt. Kvalitétstid när den är som bäst. Eller ja, allt som inkluderar mat får alltid ett plus i kanten, speciellt när man blir bjuden.

Fördel med att träna: två frukostar



Sitter nu och slevar i mig frukost nummer två, eller post-workout-meal om man ska vara en sådan där hurtig bloggare, samtidigt som jag svettar ner min skrivbordsstol. Jag har haft många idéer genom min livsstid, och att ge sig ut på en löprunda i orkanväder hör inte till de bättre idéerna. Lägg till ett halvt rumppass på det och jag kommer inte kunna ta mig iväg till dagens enda lektion.

När det vankas frukost

Känner ni lukten?
Det gör inte jag, för dessa bedårande skapelser ligger redan i magen. Om jag kunde skulle jag leva på pannkakor varje dag. Att inleda morgonen med varma pannkakor med 1kg kanel är lika självklart som att det regnar nedåt.

Efter att min krönika publicerades igår har jag fått så mycket bra feedback att jag blir tårögd och vill ge er allihop världens största kram. Möjligtvis lite pannkakor också. Nästa krönika publiceras någon gång i december om jag minns rätt, så tills vidare får ni nöja er med min blogg. Nu ska jag dock sluta tjata och sätta mig med min dagliga dos av plugg (som antagligen kommer skjutas upp hela tiden medan jag gör saker jag inte borde).

Tidigare inlägg