Det känns som om hela min dag har ragglat baklänges nedför ett stup. Har varit helt rubbad i flera timmar, släpat mig fram på två cementben och undrat hur klockan "redan har hunnit bli så mycket". Med elva timmars sömn i bakfickan kan man ju ändå tycka att jag borde ha energi att cykla runt land och rike. Oavsett fick jag masa ut min bakdel till bilen för en tripp till stan där pappas dag genast blerv mycket bättre då han fann ett sidobord som han letat efter (medan jag placerade mig i en fåtölj och nästan somnade), och min tillvaro blev lite piggare när jag därefter fick lite kaffe och äppelkaka i mig. Åtminstone i någon timma.