Ibland kommer det där tillfället då ingenting vill fungera, i mitt fall är det idag. När jag inte rör mig genom huset likt en zombie utan hjärnor i sikte, ligger jag helt utslagen i sängen  och beklagar mig över min misär. Kroppen protesterar - vill bara ha den där helvetesförkylningen nu med detsamma så man slipper gå runt halvkrasslig hela tiden. Går på den minimala sparlågan för tillfället (som dock lindras med caffe latte tack vare mjölkskummaren från himlen).

Men man ska inte vara bitter! För ett år sedan var sängläge min standardpositon och jag tog mig knappt upp på benen, plus att det hela kantades av sjukhusbesök samt flera nätter i en hård och kall sjukhussäng tillsammans med undersökningar och provtagningar. Det är fantastiskt att jag faktiskt, på sätt och vis, är frisk nu. Visserligen var det inte helt fel att få allting serverat, men efter ett par månader kändes det bara patetiskt och tragiskt. Som om jag vore en pensionär i för tidig ålder på ett ålderdomshem.