Ibland får man helt enkelt ta sig i kragen och bita ihop. Efter att ha skrattat åt Tobbens moppdans på jobbet och bjudits på lunch hemma hos mina manliga gener, följde jag med Emma hem till deras nya lägenhet (och mitt framtida hem). Jag måste medge att det kändes helt okej. Inte okej att hon bor utan mig, men helt okej att jag kommer placera min rumpa lite varstans i deras gigantiska lägenhet. Tur är väl att det ska tapetseras om, för när man ser de röda väggarna i vardagsrummet börjar man undra hur en del tänker när de, ja, tänker.