Vilken misär jag har fått genomlida. En misär orsakad av mig själv i egen hög person. Moi. Har på senaste tiden fått utstå min egen klumpighet och verkligen fått känna på den till det yttersta. Låt mig förklara:

 

1. I ett tappert försök att få igång min vanliga dator häromdagen samtidigt som jag slet med en programmeringsinlämning skulle jag föra över ett installationsprogram till ett USB för att rädda tidigare nämnd dator. Jag gör allting som man inte ska göra när man håller på med viktiga saker - jag multitaskar.  Och. Skriver. Över. Kamerans. Minneskortet. Istället. För. USB. Förstår ni ångesten som uppstod när jag insåg att installationsprogrammet INTE befann sig på mitt USB? Och förstår ni paniken som slog ned som en atombomb när jag insåg att MINNESKORTET SATT I DATORN?

 

Har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv medan jag febrilt sökte efter en lösning på google (tydligen inte bara jag som är helt imbecill tack gode gud). Inom x antal minuter hade jag lyckats rädda x antal bilder från minneskortet och hallelujah när majoriteten av bilderna från studenten fanns kvar. 

 

3. Välte idag en kopp med kaffe så att vederbörande kaffe spred sig och mer eller mindre åt upp allt i dess väg. Jag pratar om permanent kaffefärgat skrivbord, kaffenedstänkt tapet och kaffedrunknade anteckningar inför tentan nästa vecka. Alltså???? Fick åtminstone en anledning att äntligen städa skrivbordet, plus att mitt rum numera luktar som när Löfbergs Lila rostar kaffebönor.