Produktiviteten ligger väl någonstans runt noll - drar sig nästan mot minus. Det är lika kallt inne som ute, jag kan inte tänka klart och kan numera betitla mig som bittertant med alldeles för mycket att klaga på. Andra nyheter: idag blir jag upplockad av mina manliga gener för att hämta ut min reparerade mobil. Snart kan jag känna mig hel igen, som en del av civilisationen. 

12.00 låg jag på en brits på sjukhuset och kände att jag hade gjort mitt för dagen. Börjar lätt känna mig som en pensionär - inte ens halva dagen hinner passera innan jag ligger och flåsar på valfritt underlag. 8.30 infann jag mig på skolan för ett laborationsprov (varav huvudet var god nog att delta genom halva provet) och 10.00 befann jag mig på sjukhusets labb för andra prover av typ dyrbart blod. Eftersom mina provresultat alltid har varit utomordentligt bra, var sannolikheten att hitta någonting avvikande lika stor som att min framtida man skulle vara Alexander Skarsgård. Fyra timmar senare fick vi de strålande nyheterna att jag var fullt normal, skickades hem för att vila och rekommenderades ringa om tillståndet förvärrades. Förträffligt.

Ännu en dag hemma från skolan, och inte får jag ligga och ta igen mig. En gigantisk hög med disk väntar i köket, som jag dumt nog gick med på att ta itu med medan Emma jobbar. Men det fattas väl bara när jag snyltar på deras mat (även om jag nu tog med mig ett helt fryst paket med fisk på bussen till dem). Jag vet inte vad som är mest lockande - diska upp hela Mount Everest eller ta tag i pluggandet inför slutprovet i fysik.

Det finns tillfällen då man inte uppskattar solen, som när man känner att man verkligen behöver få sova ut men vaknar av att hela rummet står i ljusterapi. Men efter en obligatorisk pannkaksfrukost blev det trots allt lite bättre. Min kollega sköt dessutom upp jobbet till sent i eftermiddag, så jag tänkte "nej nu går vi på en promenad och laddar upp med lite D-vitamin innan solen går i ide". Bytte raggsockorna mot dubbla lager strumpor och gav mig ut i skogen med kameran på axeln. Lyckades nog dra med mig hela skogen in efteråt - har hittat barr lite varstans i sängen jag numera är placerad i. 

Nu är det dock dags för dagens dos av svensk grammatik. Får se om jag lyckas prokrastinera bort pluggtid idag igen, för det vore ju ytterst tragiskt.

Nu i söndagsläget känner jag att allt mitt uppskjutande av planer börjar ta ikapp mig och i stort sett kramar mig som en anakonda. Problemet är bara att jag försöker göra allting på en och samma gång istället, någonting som kanske inte är det mest optimala när det handlar om minst fem saker plus elva andra projekt som ligger och samlar damm. Bra gjort Malin.

Det fina med djur är att de inte riktigt bryr sig om hur du ser ut, vem du är eller vad du gör. Du kan ligga i soffan hela dagen med chipspåsar och en gammal tårta bredvid dig och vara hur grisig som helst. Du kan till och med se ut som en grottmänniska som inte duschat på en månad - de kommer alltid att älska dig i vilket fall som helst. Åtminstone så länge du ger dem mat och är generös med kliandet bakom deras öron. 

Nu är det visserligen så att vederbörande katt är försvunnen sedan en tid tillbaka, och denna filuren lyckades nästla sig in och lämna ett svart hål i rymdformat. Vi hade våra duster, Noomsi och jag. Mest uppskattad var jag när det fanns mat i min närhet. Annars ockuperade krabaten hela min säng så att jag fick ligga och trycka mot väggen. Men jag vet inte, det kanske också var en variant av kärlek.

Det är sällan jag vaknar upp en söndagsmorgon och känner ångest inför den kommande veckan (just för att jag börjar tio över två på måndagar). Men idag hände det, och det var som att sätta sig upp i sängen och slå huvudet i ett stenblock. Jag funderar fortfarande på om det är värre att vakna upp med ångest tryckande i halsen, än en klockradio som spelar poppiga 80-tals låtar på högsta volym.

Fredag, kemiprov. Det är vad jag har att se fram emot. Atomer, periodiska systemet, isotoper, exciterade atomer - det må inte låta som världens projekt, men när man ligger i sängen med strålande väder utanför fönstret och känner att det sista man vill i livet är att veta vad valenselektroner är (elektronerna i det yttersta elektronskalet, wow, jag är redo för provet), så är varken kropp eller själ villiga att dyka ned i kemiboken och försöka undvika en drunkning.

Godmorgon.

Efter en någorlunda slapp vecka utan mycket plugg (och tre dagars födelsedagsfirande) börjar livet krypa närmare. Jag är visserligen regerande mästare i att skjuta upp saker och ting till sista minuten och sen stressa mig igenom allting, samtidigt som jag klagar på att jag aldrig har tid att göra någonting annat än att plugga, plugga, plugga. Försöker ta mig i kragen och få framtida arbeten gjorda pronto, så att jag slipper allt det där. Men dess framgång kan tilliknas att gräva gropar i Sibirien med plastspadar.

Är nej en känsla? För vissa dagar känner jag det. Som när man lämnar huset tjugo över åtta och kommer hem tjugo i sex, och måste sätta sig för att plöja igenom fysikläxan.