Min vecka har varit så intensiv att mina fötter producerar fler skavsår än vad som hinner läka. Har nog aldrig gått så mycket som jag gjorde igår: gick nästan non-stop från morgon till kväll i nollningens ära. Vi skämde ut oss totalt under poängjakten (även om jag gjorde allt i min makt för att undvika varje moment där inte alla i gruppen behövdes), sjöng för fulla halsar i biblioteket och skällde ut en bibliotekarie på danska, sprang runt torget i bara underkläder, badade i fontänen, stod i skyltfönster, slickade på dörrhandtag till offentliga toaletter, fick personal på subway att kalla en för subba... Vad gör man inte för äran? Jag gjorde iallafall inte mycket.

 

Allt det här med nollningen tar verkligen på krafterna. Har stått över vissa moment för att jag knappt haft någon ork att sitta upprätt - och det här är bara första veckan. Lyckades åtminstone vara med på en sittning (med tema superhjältar, jag var Jesus, riktigt fabulös må jag säga), men bara efter den gick musten ur mig och magen började krångla. 

 

Jag vill så gärna att universitetet ska bli en nystart för mig. Första året på gymnasiet var jag knappt i skolan och allting kretsade kring sjukdomen. Jag liksom blev min sjukdom, crohns med lite Malin istället för Malin med lite crohns. Men det är lika svårt nu att inte bli sin diagnos. Det är en hårfin gräns mellan att försöka förklara varför jag inte är med på vissa aktiviteter, varför jag inte gör det som alla andra gör, och att säga hej jag heter Malin och jag har crohns. Det ena kommer ju med det andra, så att säga. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka med fullspäckade dagar från 8-22 (fast den stora frågan är ju hur många som faktiskt gör det??). Jag har inte tillräckligt med kroppsliga resurser för att vara med på förfester och utgångar flera dagar i rad. Jag kan inte göra det här eller det där för då kommer jag absorbera en årsförbrukning av baciller och bli sjuk i flera veckor.

 

Att säga att det är jag och crohnisen skulle egentligen vara enklare, det förklarar ju varför jag inte klarar av vissa saker, att jag sitter bredvid. Men då blir jag ju "hon den där med diagnosen" (som gärna delar ut diagnosen till andra när de har diffusa symtom (även om de inte ens kvalificerar för den)). Å andra sidan har sjukdomen en stor inverkan på mitt liv, även om jag har haft relativt tur med mina besvär, vilket gör att det underlättar när andra är medvetna om den. Fantastiskt hur jag lyckas motsäga mig själv hela tiden, men det är så fruktansvärt svårt att få rätsida på det.

 

Jag vill inte bli bombarderad med medlidande, men av förståelse. Jag vill inte bli behandlad annorlunda än andra, men med lite hänsyn. Jag vill bara att min sjukdom ska vara en del av mig på det sättet som man har (eller inte har) hår på huvudet eller hud på kroppen. Någonting som man förknippar med mig, men som jag inte förknippas med.

 

Hur ologiskt det än låter.