Nu börjar nedräkningen (även om jag inte har den blekaste aning om hur många timmar det är kvar till flyget lyfter) till Sicilien och jag sitter fortfarande i den absurda förkylningssörjan. Tror att jag befinner mig på högsta toppen av berget just nu - igår gav pappa mig den mest delikata chokladbiten någonsin om jag nu var kapabel att känna smaker. Förstår ni besvikelsen när jag febrilt gjorde allting för att få en uns liten kännedom om dess smak? Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Snorade gjorde jag, i alla fall. Och det är väl det som är det värsta, nu när jag har kommit in i den rinniga delen av förkylningen. Mest för att jag är en stor motståndare till hela snytkalaset. Det är väl någonting med att få snor i hela ansiktet som jag inte riktigt har så mycket till övers för.