Imorse hade jag och min syster rejäl ångest för det stundande vädret som såg ut som en typisk svensk sommardag. Speciellt illa var det då vi hade planerat en morsdagsöverraskningspicknik och, tja, inte alls var i behov av regn så att säga. Det var väl mer eller mindre ett mirakel att himlen faktiskt sprack upp i sista minuten. Mindre bra planerat var att vi satte oss mitt i den frodande stadsträdgården med tänkbar bomb av pollen så att jag med lätta andningssvårigheter hällde i mig skumpa och åt. Men det var så värt det.

Jäklar alltså, vilken mamma jag har. Det är inte bara för att hon producerat fram mig och min syster (även om det är en ganska stor bedrift). Hon har tagit så många strider för mig, alltid funnits vid min sida genom vått, torrt, vulkanutbrott och bokstavskombinationer. Om det är någonting jag inte kan tacka henne nog för, är det hur hon under hela min sjukdomsperiod fanns där och slet för att jag skulle få hjälp och bli frisk. Hon är värd allt guld i världen. Och lite till.