7.30 på lördagsmorgonen gled glutenallergikern förbi huset och plockade upp mig för en roadtrip till Hovfjället. Mitt ute i ingenstans (aka Sunne) plockade vi upp Jean. Fantastiskt hur många fartkameror man lyckats pressa in med kort avstånd bredvid vägen. Är nästan menat att man ska bli Sveriges nya toppmodell. Hursomhaver spenderade vi runt 6 timmar på snöbelagd mark. De finaste vurporna stod jag för: 

 

1. i nedfart nummer två (vilket tekniskt sett är helt okej eftersom jag inte åkt skidor på två-tre år).

 

2. knockad av en sittlift som svängde innan jag hunnit glida iväg efter att ha gått av den (säkert karma efter att jag diskret skrattat åt andra som råkat ut för samma missöde).

 

3. den mest episka vurpan för dagen. Det var jag och det var en park; det var ett hopp och det var en låda. Och så var det alldeles för lite fart. Ett stycke skida dundrade in i lådkanten medan ett stycke Malin graciöst landade på boxhelvetet, snurrade runt en hel del och slog ned som en atombomb i snön på ryggen. Trodde under hemresan att jag rubbat nervsystemet i ryggraden och skulle bli förlamad, men det var inte mer än att jag numera ståtar med svullna, mindre funktionabla vänsterlemmar, som till mitt förtret inte ens fått blåmärken.