Man stänger ytterdörren, drar av sig skorna och kastar (läs: hänger. Kasta resulterar i stökigt vilket inte uppskattas i denna familj) jackan och klampar uppför trappan, halvvägs är byxorna påväg av och hjärtat påväg upp ur halsen (har aldrig riktigt förstått varför det alltid känns som man bestiger Kilimanjaro när man staplar uppför trappan?). In på rummet, av med byxorna, på med löptartights. Ahhh, den känslan. Att låta benen som kvävts i stuprör få andas fritt, likt en fisk som legat på land och lyckats hoppa ned i vattnet igen.