Igår kom Emma hem till löftet om förtäring av pappas hamburgare, så vi skålade för att farmor och farfars hus lämnat familjen, och att vi numera kan lägga en jobbig period bakom oss. Man tror att allt och alla kommer finnas för all framtid, så jag har ännu inte landat i att människor, saker och ting slitits ur våra händer bara sådär. Det gör man förmodligen aldrig, men man lär sig att hantera det tillslut. Survival of the fittest, liksom. 

Annat: Emma sov över och vi genomförde en benkrossande tabata under förmiddagen. Laddar för att inte kunna stå på benen några dagar framöver (och hoppas innerligt att Emma måste kräla sig fram).