Oturligt nog blev det ingen solsemester, men inte heller någon akutmottagning. Tillsammans med min helgonförklarade taxichaufför, i folkmun kallad mamma, beredde vi väg till sjukhuset för att motvilligt låta decilitervis blod slinka ur mitt armveck. Med stor sannolikhet har blodkärlet dessutom spruckit, ty att räta ut den är som att slå sig själv på knät med en hammare. Hursomhelst var infektionsvärdena normala, men väntar fortfarande på svar för ytterligare prover. På sätt och vis vill jag att det ska ge något utslag så att man kan konstatera att någonting är påväg åt andra håll än normalt, samtidigt som jag vill att värdena ska vara stabila för att slippa fibbla med medicineringen igen. Dessa dilemman, alltså. Jag som tycker det är jobbigt bara att välja vad som ska förtäras till frukost.