Från farligt sjuk till helt frisk
Igår blev jag frisk på riktigt. Visserligen inte i bemärkelsen frisk från min sjukdom - det kommer jag nog aldrig bli - men igår var dagen då min kropp återhämtade sig helt och hållet, ända ut i fingertopparna. Efter över ett år kan jag nu deklarera mig själv som en komplett återställd Malin.
I månadsskiftet juli-augusti förra året började jag plötsligt vackla i hälsan. Jag kunde knappt förmå mig att röra mig - kunde stå på en och samma plats utan att i princip orka göra någonting överhuvudtaget. Sjukhusbesöken inleddes och man insisterade på att jag bara behövde vila, så skulle det snart blåsa förbi. Efter att redan ha vilat i flera veckor så kände jag mig inte vidare pigg på att fortsätta mitt sängläge (även om vila sig i form är min specialitet sedan länge).
Det är väl inte förvånande om jag säger att saker och ting bara blev värre? När min puls sjönk och låg på ostabila 35 slag i minuten, viftade alla läkare vi stötte på bort det och menade att jag var vältränad. Poängterar att jag då inte hade tränat fullt ut sedan våren samma år. Sedan gick allting bara utför. Jag rasade i vikt, klarade inte av att gå till skolan och kunde knappast ta mig upp ur sängen. Det gör mig så fruktansvärt arg att ingen läkare ens reagerade på min låga puls.
I månadsskiftet juli-augusti förra året började jag plötsligt vackla i hälsan. Jag kunde knappt förmå mig att röra mig - kunde stå på en och samma plats utan att i princip orka göra någonting överhuvudtaget. Sjukhusbesöken inleddes och man insisterade på att jag bara behövde vila, så skulle det snart blåsa förbi. Efter att redan ha vilat i flera veckor så kände jag mig inte vidare pigg på att fortsätta mitt sängläge (även om vila sig i form är min specialitet sedan länge).
Det är väl inte förvånande om jag säger att saker och ting bara blev värre? När min puls sjönk och låg på ostabila 35 slag i minuten, viftade alla läkare vi stötte på bort det och menade att jag var vältränad. Poängterar att jag då inte hade tränat fullt ut sedan våren samma år. Sedan gick allting bara utför. Jag rasade i vikt, klarade inte av att gå till skolan och kunde knappast ta mig upp ur sängen. Det gör mig så fruktansvärt arg att ingen läkare ens reagerade på min låga puls.
Men så kom det äntligen en som reagerade, världens bästa barnhjärtläkare som någonsin existerat, och skickade mig på röntgen där det visade sig att jag hade hjärtmuskelinflammation. Då blev det fart på kalaset: medicin och vila samt undersökningar hit och dit. Dock slutade det ju tyvärr inte där. Hjärtmuskelinflammationen ledde till en hjärtsäcksinflammation (eller perikardit om man vill låta intelligent) efter att röntgen visat på vätska mellan kamrarna.
Trots mediciniering blev det bara sämre, och man började ta prover hej vilt för att hitta felet. Efter en misslyckad lumbalpunktion (prov från ryggmärgsvätskan) där sprutan flera gånger stötte till ryggraden (och jag helt ärligt trodde jag skulle få men för livet) så fick jag nog. Men det var samtidigt då som ett av proverna tydde på att jag hade Chrons sjukdom. I december fick jag diagnosen och man kunde äntligen få fart på tillfrisknandet. Enda problemet var att jag var så långt in i sjukdomen att det skulle ta en jäkla tid. För det är trots allt inte så lätt att bli frisk när man rasat ned 15kg till en oroväckande vikt på 43kg.
Trots mediciniering blev det bara sämre, och man började ta prover hej vilt för att hitta felet. Efter en misslyckad lumbalpunktion (prov från ryggmärgsvätskan) där sprutan flera gånger stötte till ryggraden (och jag helt ärligt trodde jag skulle få men för livet) så fick jag nog. Men det var samtidigt då som ett av proverna tydde på att jag hade Chrons sjukdom. I december fick jag diagnosen och man kunde äntligen få fart på tillfrisknandet. Enda problemet var att jag var så långt in i sjukdomen att det skulle ta en jäkla tid. För det är trots allt inte så lätt att bli frisk när man rasat ned 15kg till en oroväckande vikt på 43kg.
Det blev dietister hit och dit, till och med svängar till ätstörningsenheten för att få hjälp att komma ur undervikten. Att gå upp i vikt när man är underviktig är som att bestiga berg. Det är mycket svårare än man kan förstå, och mycket svårare än att gå ned i vikt.
Och visst tog det sin tid - det är inte förrän nu jag är fullt frisk. Från 43kg undervikt med en kropp som motvilligt hamnat i svält (på grund av sjukdomen som gjorde att jag inte kunde ta upp näringsämnen) till en vikt på runt 52kg, och min kropp har blivit återställd. Är det okej om jag kallar min kropp för en gud? För den återhämtningen är som en olympisk mästare.
Och visst tog det sin tid - det är inte förrän nu jag är fullt frisk. Från 43kg undervikt med en kropp som motvilligt hamnat i svält (på grund av sjukdomen som gjorde att jag inte kunde ta upp näringsämnen) till en vikt på runt 52kg, och min kropp har blivit återställd. Är det okej om jag kallar min kropp för en gud? För den återhämtningen är som en olympisk mästare.
Det handlar om att ge sig fan på att bli frisk. Det har varit en berg- och dalbana utan dess like, och jag har kämpat som ett djur i över ett år. Men det har varit värt det, så värt det, för att äntligen orka vara jag igen. Visserligen kommer det komma dagar när magen strejkar och får mig att ligga på golvet för att slippa ha ont, men det är sådant som hör till sjukdomen - det är skit man får ta. Det absolut viktigaste är att jag är tillbaka på banan igen, och jag är här för att stanna.
Om det inte vore för allt stöd och hjälp från familj och vänner hade jag förmodligen inte orkat med tiden som varit. Så jag vill slänga ut ett gigantiskt tack till er. Först och främst till mamma, som tagit alla strider för mig för att få den hjälpen jag behövde, liksom alltid suttit bredvid sjukhussängen och för att ha stått ut med mina humörsvängningar. Sedan ett stort tack till min hjärtläkare som faktiskt lyssnade på mig, reagerade på mina provsvar och tog in mig som patient.
Och ett enormt tack till alla er andra. Tack för att ni funnits där för mig, för att ni stått ut med mig, för att ni kämpat för mig och för att ni trott på mig. Om jag kunde skulle jag ge er hela världen, för det är ni värda.
Om det inte vore för allt stöd och hjälp från familj och vänner hade jag förmodligen inte orkat med tiden som varit. Så jag vill slänga ut ett gigantiskt tack till er. Först och främst till mamma, som tagit alla strider för mig för att få den hjälpen jag behövde, liksom alltid suttit bredvid sjukhussängen och för att ha stått ut med mina humörsvängningar. Sedan ett stort tack till min hjärtläkare som faktiskt lyssnade på mig, reagerade på mina provsvar och tog in mig som patient.
Och ett enormt tack till alla er andra. Tack för att ni funnits där för mig, för att ni stått ut med mig, för att ni kämpat för mig och för att ni trott på mig. Om jag kunde skulle jag ge er hela världen, för det är ni värda.
Kommentarer
Trackback