Tog mig en välbehövig löptur i mörkret idag. Sprängde fram som en gasell och halkade nästan på en minimal isfläck, men jag kom hem med alla lemmar i behåll. För att bli lite sentimental ett ögonblick, så är det någonting väldigt speciellt med att springa. Som en frigörelse från allting och ingenting. Efter att ha varit sjuk och tvingats sitta på arlset i ett år, är det en frihet att få känna kroppen arbeta. Och idag märkte jag att mina tidigare taniga muskler bygger upp sig och bultar inne i kroppen. Ett plus i kanten för att det dessutom syns att jag inte längre bara består av kött och ben (samt ett gigantiskt intellekt). Att äntligen få vara frisk är förmodligen det bästa som någonsin hänt mig i hela mitt liv.

Och uppkomsten av lactrastabletter.