Från hundra till noll
Jag har gått från att ha fullt upp hela dagarna till att ha seriemaraton medan jag pillar navelludd och alternerar min position från sängen till soffan till köket och till badrummet för att få bukt på Niagarafallen som min näsa personifierar. Börjar tycka synd om mina rumskompisar som tvingas stå ut med slemhosta och guturala läten när jag snyter mig stup i kvarten. Den ena har till och med flytt till Nederländerna! Att det egentligen är en studieresa han är iväg på är en petitess.
Efter att introduktionsdagarna avrundats har min händelserika vardag lite gått in i en vägg - vill först och främst kurera mig så att jag är i hyfsad form inför kursstarten, vilket har resulterat i minimal aktivitet - och jag börjar känna mig lite lätt rastlös, vilket visserligen bör vara ett gott tecken. Har börjat BUDGETERA mina månader här, hör och häpna, och jag har LAGAT MAT (vilket, av någon konstig anledning, mormor inte trodde att jag kunde göra i hemlandet? Jag menar, jag har bott själv i över två år. I en egen lägenhet. Med eget kök. Och egna köksartiklar.). Det har visat sig att jag trots allt kommer kunna överleva i fyra månader här, även om Reykjavik är en av de dyraste städerna i världen. Till och med mamma började nästan grina när vi råkade gå in i en mataffär (vilken egentligen var lite av en turistfälla) och nästan köpte ett par äpplen för 60 spänn. Korst i taket.
I ett försök att inte bli galen tänkte jag försöka aktivera mig lite mer idag. Behöver städa rummet (hur i helvete kan ett rum bli så stökigt när i princip det enda jag har tagit med mig hit är kläder?) och införskaffa båda skrivvaror och matvaror. Bör ta en promenad också, och den går ju lite hand i hand med att handla. Två flugor i en smäll, fantastiskt.
Början av ett äventyr
Det här kan vara något av det sjukaste, hörni, och inte bara det faktum att a) jag för första gången på tre år skriver ett inlägg och b) faktiskt är sjuk och har fått en förkylning som en käftsmäll.
Jag har blivit en temporär islänning. En temporärt sjuk temporär islänning om man ska vara den som är den. Det känns aningen ironiskt att jag inleder min tid själv på Island som ett vandrande förkylningsvirus om än väntat med tanke på att det kändes lite som att åka från en solsemester tillbaka till ett regnigt Sverige, bortsett från att Sverige i det här fallet var den svettiga solsemestern och regniga Sverige var regniga Island (även om Island i skrivande stund bjuder på strålande solsken och Sverige enligt rykten har återgått till dess stereotypiska väder). Wow. Vilken grej, va? Har inte riktigt hunnit landa i att jag ska spendera min hösttermin här.
Mamma och Emma följde med som en liten minisemester och för att hjälpa mig installeras i mina nya kvarter. Trots att jag varit här knappt en vecka (och varit själv sedan i onsdags) känns det som om jag varit här i en evighet, vilket givetvis kan bero på att det har varit så många intryck att ta in och så många nya bekantskaper. Och så mycket engelska jag måste använda! Och så inkompetent jag känner mig när jag pratar med helylle-amerikaner! Vill nästan ge mig själv en pungspark så fort jag öppnar munnen.
Lagom till att mamma och Emma åkte hem till regniga Sverige så kom solen till Island, så nu sitter jag här i min säng i en lägenhet som jag delar med en mexikansk snubbe och en isländska, med sol utanför fönstret och vissa andningssvårigheter. Jag har krigat mig igenom de senaste dagarna för att kunna vara med på introduktionen, och tur är det väl att min vilja är starkare än mitt immunförsvar för annars hade jag inte lärt känna så många från världens alla olika hörn som jag nu gör. Det är lite häftigt ändå att vi är så många nationaliteter som trängs på en och samma ö, och väldigt häftigt att de val vi har gjort i livet har fört oss samman precis här. Tror att detta kommer bli fyra väldigt fina (och kalla) månader (utan någon som helst chans att försöka ha en normal frisyr).
