Det är andra gången den här veckan som jag inte vaknar förrän halv elva, sätter mig käpprätt upp i sängen och undrar vilket år det är. Inatt sov jag tio timmar. Tio! Och jag som brukar intala mig att det räcker med sju timmar, och alltid vaknar av mig själv runt niosnåret. Känns ju som om hela dagen passerat innan man ens tagit sig upp på benen och tömt blåsan. Låt oss inte tala om obalansen som följer i livet efter det. Tur var väl att jag inte hade planer förrän efter (sen) lunch då jag och pappa tog ännu ett kliv in i det kulturella samhället och kollade på en (gratis) fotoutställning som avrundades med en inte så gratis skål jordgubbar.

För övrigt överlevde (!!!!) jag tv-bänken som nu ståtar i mitt rum, men vilken jag inte kommer visa för omvärlden förrän det går att se golvet igen.