Jag har drabbats av sådana cykelproblem att jag ironiskt nog enligt min senaste krönika numera tar mig fram på mammas "döden bakom styret" som har, ni gissade rätt, bakåttramp. Det är ett under att jag ännu inte cyklat in i någon buske alternativt stolpe efter att ha glömt att jag har noll bromskapacitet med pedalerna. Men man tager vad man haver, och jag suktar inte direkt efter att använda en barncykel där knäna hamnar vid öronen när man trampar.

Min andra halva hade privilegiet att tillbringa sin lediga tid med mig när jag lunchade. Imorgon åker hon iväg till Turkiet, och jag har skrivit en mental vill-ha-lista till henne som hon måste bocka av för att få komma hem igen. Den inkluderar chockerande nog bland annat choklad.