Inom loppet av några minuter hade jag omprioriterat min fredag, så istället för att landa vid skrivbordet med mina pennor för att påbörja en beställning befann jag mig istället hos Emma för en sleepover och allt vad det innebär. Har äntligen börjat bosätta mig mer och mer i hennes lägenhet som jag lovade att göra för cirkus ett år sedan, men bättre sent än aldrig antar jag. Ändå klagar hon fortfarande på att jag är där för sällan. Börjar nästan undra om inte anledningen till att hon prompt vill ha mig i närheten är på grund av min kapacitet att diska och dammsuga upp enorma spindlar.

Nu ska jag ta tag i gårdagens ursprungliga planer medan jag intar filmkväll med mig själv. Kommer förmodligen storböla till de två filmerna som rullar på sjuan tills allt 60 procent vatten i kroppen tagit slut.

Ja, det hände. Jag blev prepprad av gula kulor av okänd flytande gul vätska med okänd distinkt frän doft. Adrenalinet pumpade i kroppen, munnen var snustorr och jag försökte manövrera paintballbazookan som en vattenslang. Det fanns verkligen inget logiskt sätt att sikta bortsett från att skjuta x antal kulor och försöka höja och sänka hela kalaset tills man kommit i en någorlunda acceptabel höjd. Ja, tills vederbörande måltavla lyckats lokalisera en så att man måste dyka ned i leran och sedan börja om på nytt igen. Måste medge att jag föredrog trycka-i-ett-hörn-stilen och smidigt kröp runt i en minimal lådkonstruktion. Det var inte förrän sista matchen jag gick Rambo på en motspelare och ådrog mig krigsskador, så att jag numera ser mystiskt misshandlad ut. 

Från askan in i elden: gick direkt från ett orienteringspass från helvetet pga en Malin med alldeles för dålig kondition i samarbete med två hurtbullar, till en mördarrunda med paintball. Kan ju gissa om jag är mör nu. Har slickat mina sår, gjort en rejäl kroppsbehandling med diverse mjukgörande medel och ska avrunda det hela i mina en-meters-rumpa-pyjamasbyxor tillsammans med te och choklad (efter att ha gjort min goda gärning som syster och hjälpt lillskiten med fysik). Skriver mer om traumat imorgon ackompanjerat av bilder. Denna kvinnan måste samla sig först.

Nu börjar jag komma in i den där vad-ska-jag-egentligen-göra-efter-gymnasiet-ångesten. Visserligen har jag redan diverse idéer, och det är väl just det som är problemet - det är för mycket att välja på. Var tvungen att ventilera med mamma och häva i mig x antal koppar kaffe innan jag fick någon ordning på livet igen. Resten av kvällen ska jag försöka glömma mina bekymmer framför The Blacklist som säsongspremiärade igår (!!!!!).

Laddar upp inför morgondagen då jag och mina tarmsjuka compadres ska iväg och spela paintball. Vet inte alls hur jag ska förbereda mig. Är varken psykiskt eller fysiskt redo att bli pepprad med färgfyllda kulor, än mindre att orientera mig genom banan och undvika skjuta ned lagkamrater medan jag peppras av färgfyllda kulor. Jag vet att vi kvinnor är höjdare på att multitaska, men det här alltså. Herregud.

Mina ursprungliga planer för kvällen var egentligen att påbörja mitt gymnasiearbete som knappt tagit sig ur idédvalan, men de planerna försvann ganska snabbt i periferin när jag började pilla med kolpennorna. Och vips var klockan elva, och mina tidigare planer att lägga mig i tid är numera som bortblåsta. Jag kan åtminstone skatta mig lycklig att jag lyckats få en plats i bilen imorgon när mamma ska iväg på ärenden, så att jag slipper stå i kylan och vänta på bussen. Och bil, mina vänner, betyder rumpvärme som kommer vara på högsta temperatur. Det är nästan så att jag ser fram emot att åka till skolan imorgon.

 

Här har det inte hänt mycket, men däremot har det hänt mycket utanför skriverierna. Har nästan inte ens rört datorn sedan förra veckan, och det är någonting av en raritet. Snabb re-cap:

- jobbade ett eftermiddagspass i cafeterian på badhuset för att lära mig att stänga på egen hand. Kommer aldrig någonsin hända

- blev bjuden på lyxmiddag hos min andra halva och lade beslag på ena halvan av sängen

- åt för mycket pizza

- åkte till Ullared, gjorde av med pengar, åkte hem
- röstade för första gången

- följde valvakan i samma anda och utgång som röstningen i melodifestivalen

Jag fick någon typ av ångestattack idag efter en diskussion i skolmatsalen om körkort, så jag kastade om alla mina planer för eftermiddagens ta-ikapp-allting-jag-missat-på-två-veckor, håvade in pappa som medpassagerare och satte plattan i mattan. Och sedan var den dagen förbrukad med sisådär två-tre matteuppgifter gjorda. Måste verkligen ta tag i det där med körkortet. Och matten. Och fysiken. Och livet. Och alla kläder som ligger på mitt obefintliga golv.

Matte i all ära, men att ha varit frånvarande i nästan två veckor när läraren går igenom nytt material gör det inte speciellt underhållande att sitta med näsan i matteboken och på egen hand försöka förstå varför man helt plötsligt valt att blanda in trigonometriska identiteter som inte ens består av siffror. Alltså jag orkar inte. Jag tar semester. Och det är ju inte några få uppgifter jag hamnat efter, utan får snubbla fram femtioelva sidor på egen hand tills på onsdag. Men det toppar inte allt för denna strålande måndag: har tydligen knaprat i mig en dubbelt så hög dos piller som jag egentligen blev ordinerad (kan ha glömt att skriva upp hur många gram jag skulle ta och istället fokuserat på piller i plural) så nu tar det ännu längre tid att trappa ned än vad som var planerat. Bra Malin, stående ovationer.

Nu hoppar jag av livet och yogar istället.

Alltså behöver jag

ens säga någonting?

Efter att ha bytt om från pyjamasbyxor till jeans till pyjamasbyxor, känner jag att jag numera har hittat en balans i livet. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag hatar jeans. Har aldrig haft ett par som sitter som ett bekvämt andra skinn, utan snarare ett andra skinn som man kommer få gå runt med resten av livet för att man inte kan få av sig dem. Och när man sätter sig ned får man lika många valkar som man är gammal, ser ut som om man har ett manligt paket i skrevet, visar halva bleka rumpan eller har valt helt fel underkläder som ger dig fyra skinkor istället för två. Om det var socialt accepterat hade jag utan tvekan gått runt i mina pyjamasbyxor - som ger mig en hängande rumpa på en meter - hela tiden.

Och med det sagt sitter jag nu bekvämt placerad på min hängande bakdel i soffan och försöker rita klart bilden som gått från snabb kladd till viktigt projekt, samt dränker pappret i saliv pga farlig cheesecake i ugnen.

Jag tar mig åtminstone upp varje morgon och går iväg till skolan, även om jag krälar hem på mina bara knän efter max två timmar. Antingen är jag en jäkla kämpe, eller så är jag bara pantad som försöker. Har blivit ordinerad en ny dubblerad medicinering på tolv bastanta tabletter att tugga i mig varje dag. Om inte det hjälper alltså, I'm out. Det är ju som att sitta med handen i en kakburk utan kakor. Värdelöst (OBS! Kakor kan eventuellt lindra symptomen, så det skadar inte att komma förbi med det).