Efter att ha levt efter en felställd klocka hela dagen, känner jag mig i en större obalans och undrar vart timmarna tog vägen. Ena stunden vaknade jag och undrade vilket år det var, andra satt jag och åt middag. Någonstans däremellan vet jag åtminstone att jag satt i solen och åt glass - det var förmodligen det viktigaste på hela dagen. Imorgon vankas det blodprover lite väl tidigt på morgonen, men det ska nog inte vara några problem då jag alltid tenderar att vakna vid sju oavsett dag. 

Traditionen säger väl att födeledagsbarnet som ska bli unnad, men i vår familj råder det motsatta När mannen i huset fyllde år bjöd han mig och hon jag delar mina gener med på en byxsprickande middag. Mina smaklökar jublade när vi efter två timmar lämnade Frost, trots att jag snorade mig igenom middagen och förde nasala samtal. Så stort grattis (i efterskott) till den bästa pappan och genfördelaren i existensen! Känns som om det var igår du bar runt mig i en sportbag. Hujedamig vad fort du växer upp!

Det blev en natt utan sömn på grund av en näsa utan luftvägar och en hals gjord av knivar. Inte konstigt att då jag väl vaknade imorse kände mig stabilt ostabil. Det är som om trettio personer nyst mig rakt i ansiktet. Som om jag ätit sand och tryckt upp bomullstussar i näsan. Jag har privilegiet att äta mediciner som sänker immunförsvaret - gissa om jag inte drabbas av det ena och det andra. Och gissa om det inte träffar mig som en atombomb varje gång. Men det är ingen fara, det betyder bara att jag får gå på date med Fisherman's och spendera tid med sängen som trånar efter mig morgon och kväll. Plus att jag kan bejaka självömkan i större doser.

Zombie till trots har jag nu förhalat sådant där som verkligen behövs göra men som man verkligen inte vill göra. Så det är med högst motvilligt jag kryper mot köksbordet för att drunkna i gamla skolböcker. Ikväll vankas det dock festligheter i form av födelsedagsmiddag då han jag ärvt mina manliga gener av fyller år. Oavsett hur immunbristfällig man än är, säger man aldrig nej till mat (om nu inte halva magsäcken är påväg upp ur halsen, men det är en annan femma).

Man stänger ytterdörren, drar av sig skorna och kastar (läs: hänger. Kasta resulterar i stökigt vilket inte uppskattas i denna familj) jackan och klampar uppför trappan, halvvägs är byxorna påväg av och hjärtat påväg upp ur halsen (har aldrig riktigt förstått varför det alltid känns som man bestiger Kilimanjaro när man staplar uppför trappan?). In på rummet, av med byxorna, på med löptartights. Ahhh, den känslan. Att låta benen som kvävts i stuprör få andas fritt, likt en fisk som legat på land och lyckats hoppa ned i vattnet igen. 

Det fina med mina måndagar är att jag börjar 13.55. Det mindre fina är att jag tenderar att vakna runt åtta oavsett sovmorgon. Hade absolut inga som helst planer på att gå upp förrän klockan var minst nio, så roffade åt mig en bok som börjat samla damm (inte för att jag inte läst på länge, utan snarare för att jag har någon dold dammkanon i mitt rum som går igång när jag inte är i närheten). Resterande tid innan jag olyckligt måste hoppa ur pyjamasbyxorna, kommer jag passande nog spendera med annat skolarbete. Varför slösa tid när man är ledig, liksom.

Det känns som om en storm har lokaliserat sig precis ovanför huset. Ett tag trodde jag nästan att övervåningen skulle ryckas med i vinden, men med stor sannolikhet bidrog mina ägodelar till den höll sig på plats. Kändes minst sagt som ett äventyr när jag skulle klättra upp på en ranglig stege till loftet och plocka med mig skidutrustning inför morgondagens störtlopp, då det blir en roadtrip till Hovfjället med prima sju plusgrader. Passar mina frusna leder alldeles ypperligt, må jag säga. 

Vilken fredag, alltså. Hade bunkrat upp med sju serieavsnitt att avverka, men mitt i allt kom arkitekturuppgiften upp från ingenstans och tog all min uppmärksamhet till nio. Så när jag äntligen skulle få ha lite egentid med en kopp te, hade jag självklart glömt bort att skidåkning kräver viss klädkod som behövdes rotas fram. Plus förtäring,  ty det är trevligt att inte svälta ihjäl mitt i en skidbacke. Så var klockan plötsligt elva, och där försvann mina planer upp i rök.

Det började regna män, snöa i helvetet, grisar kunde flyga och Malin gjorde ett nytt inlägg. Handen på hjärtat så hade jag glömt bort skriveriet ett tag, men 1) min andra halva yttrade "jag är inne varje dag men ingenting händer ju" och 2) jag åt världens godaste dagen-efter-semeldagen-semla som behövde offentlig bekräftelse. Om någon mot all förmodan skulle ha vägarna förbi Karlstad, så köp upp alla semlor på Swenströmskas Stenugnsbageri medan ni kan. Det är som regnbågar i munnen. Hedersord. 

Annars då? Jag har blivit myndig, haft Gatsby-middag med de närmaste, simmat i presenter, firat andra födelsedagar, undvikit att torka upp främmande spyor samt avverkat min första krogrunda någonsin. Min firsta flirt blev en redigt berusad halvflint 35+ som jobbade i en mataffär. Go hard or go home, liksom.