Det var med hjärtat i halsgropen som jag cyklade till Hanne igårkväll. Jag har nog aldrig cyklat så fort i hela mitt liv, med anledning att försöka ligga framför det gigantiska svarta molnet som drog fram över himlen. Nu kom det visserligen inget regn eftersom Hammarö tenderar att inneha ett läge där molnen passerar runt ön, men aldrig över (alltså lätt besviken över att jag cyklade som ett as för ingenting). Min lördag avslutades således hos Hanne med rikliga mängder ätbara ting, större mängder prat och en rejäl dos film samt realitytv. Cyklade hem under småtimmarna (möjligtvis ännu fortare än vägen dit) efter en riktigt bra kväll med en riktig pangbrud.

Den bästa shoppingen är den där man kommer hem med produkter utan att ha betalat för dem. Lagligt, det vill säga. Butiksbiträdet på Rituals stoppade ett antal småprover i händerna på mig som jag gladeligen tog emot. Och alltså vilka produkter. Vilka dofter. Det är som att sväva runt på moln, som att krypa ned i en nybäddad säng, som doften av mammas nybakade bullar - man kan inte få nog. Man vill bara hälla allt i ett stort kar och bada i det. Det är en näsorgasm. Plus i kanten att det är ekologiskt också, och innehåller diverse mineraler och antioxidanter som jag inte ens tänker försöka stava till.

 

Jag har drabbats av sådana cykelproblem att jag ironiskt nog enligt min senaste krönika numera tar mig fram på mammas "döden bakom styret" som har, ni gissade rätt, bakåttramp. Det är ett under att jag ännu inte cyklat in i någon buske alternativt stolpe efter att ha glömt att jag har noll bromskapacitet med pedalerna. Men man tager vad man haver, och jag suktar inte direkt efter att använda en barncykel där knäna hamnar vid öronen när man trampar.

Min andra halva hade privilegiet att tillbringa sin lediga tid med mig när jag lunchade. Imorgon åker hon iväg till Turkiet, och jag har skrivit en mental vill-ha-lista till henne som hon måste bocka av för att få komma hem igen. Den inkluderar chockerande nog bland annat choklad. 

Den mängden pannkakor som jag har stekt hittills på mitt sommarjobb är mer än vad jag någonsin stekt sammanlagt i hela mitt liv. Det är sådana kopiösa mängder att jag till och med steker pannkakor i mina drömmar. Hade en hel sjö av smet som jag stekte upp förra veckan och idag var det knappt tio portioner kvar, så gissa vad som kommer stå på min agenda imorgon. Men det är ju inte så farligt, tänker ni. Det är så simpelt att stå och steka pannkakor, krävs noll ansträngning. Jo, det ska jag säga er. Det är en fråga om liv och död ty häromdagen trodde jag nästan att jag skulle förlora handen efter att ha råkat lägga den på en lagom varm platta. Det är ingen lek alltså, det där med pannkakor.

Jag fick äran att beslagta Hanne kvällen innan hon begav sig iväg mot Sveriges västligare delar. Och vilken kväll. The Fault in Our Stars stod på agendan, och jag vet inte hur länge vi stod och fipplade med bioautomaten som absolut inte skulle godkänna mitt bonuskort (och man kunde absolut inte köpa biljetter i kassan (vilken tid lever vi i egentligen???)). Det faktum att biografen genomgått drastiska förändringar fick oss dessutom en aning förvirrade om än starstrucked (golvet glittrade). Det rubbade totalt mina psykiska förberedelser inför filmen som i öppningsscenen fick mig till ett åh fan och känna ett dussin knivhugg i hjärtat. Hanne snörvlade sig genom hela filmen och vi framförde ett gemensamt vattenfall mot slutet, så hon fiskade diskret upp några pappersservetter som jag tacksamt täppte till näsa och ögon med. Men jäklar alltså, vilken film.

Igår kom pappa med den briljanta idén att vi skulle bege oss till bryggan för kvällens utfodring, nch när det kommer till mat tackar man ju inte direkt nej (speciellt när man inte ens behöver betala (jag betalar med kärlek och kramar till plånboken)). Solen stekte, luften fylldes av gitarrspel (och av småflugor, så det var nästan perfekt).

För att komma till poängen: Varje gång jag kommer hem efter cykelturen från jobbet har jag småflugor överallt. Inte bara på tröjan, i håret och övriga delar av kroppen, utan de sitter nämligen till och med innanför tröjan. Innanför sport-behån. Innanför skorna. Alltså jag vet inte, men det är absolut inte på de ställena som jag skulle husera om jag vore en fluga.

Annat kul: på milen hem så hör och häpna hoppade kedjan på cykeln så jag trampade i stort sett luft x antal meter innan jag insåg att jag inte skulle ta mig hem på det sättet. Tur var väl att pappa agerade taxichaufför åt Emma som skulle hämtas på jobbet, så att jag kunde utnyttja pappas händighet mitt i vägen, för att sedan cykla hem i extrem motvind. Bra dag.

Har nu avklarat första dagen på sommarjobbet och därmed även cyklat två mil med kraftig motvind. För jag kom med den goda tanken att "ja, varför inte cykla till jobbet varje dag, då har du två veckor med två mil varje dag och en vecka med plus minus en mil varje dag: bra träning". Fast så bra kändes det inte när jag staplade av cykeln och krälade in i huset med vätskebrist och värmeslag pga dålig klädval. Att pappa sedan drog med mig ut på en löprunda gjorde inte det hela bättre och någonstans känner jag att kroppen hatar mig. Åtminstone benen, som nu laddar för att inte röra sig en meter under kvällen medan jag och min käre far ser på Hundraåringen.

Det är andra gången den här veckan som jag inte vaknar förrän halv elva, sätter mig käpprätt upp i sängen och undrar vilket år det är. Inatt sov jag tio timmar. Tio! Och jag som brukar intala mig att det räcker med sju timmar, och alltid vaknar av mig själv runt niosnåret. Känns ju som om hela dagen passerat innan man ens tagit sig upp på benen och tömt blåsan. Låt oss inte tala om obalansen som följer i livet efter det. Tur var väl att jag inte hade planer förrän efter (sen) lunch då jag och pappa tog ännu ett kliv in i det kulturella samhället och kollade på en (gratis) fotoutställning som avrundades med en inte så gratis skål jordgubbar.

För övrigt överlevde (!!!!) jag tv-bänken som nu ståtar i mitt rum, men vilken jag inte kommer visa för omvärlden förrän det går att se golvet igen.

 

Utbrister ett halleluja, gör ett kors i taket, tar i trä - solen skiner och det är faktiskt varmt ute. Trots att jag uppskattar regniga skitdagar (mest för att man kan hålla sig inne med gott samvete (och för att det smattrar mot fönsterruttorna)), var det ändå rätt skönt att sätta sig på altanen imorse samtidigt som man stektes likt bacon. Helt okej väder, så att säga. Och nu ska jag iväg till Ikea för att bli med tv-bänk.

 

Mensen.

Vi har alla upplevt den, och upplevelsen varierar i det oändliga. Vissa utstår blodbad likt ett slagfält medan andra känner det som en ynka regndroppe. Den kommer på beställning varje månad: samma tid, samma plats, samma kanal, och är förmodligen den enda som (nästan) aldrig sviker oss med dess närvaro. Det är därför jag och min syster Emma knåpat ihop en enkät med några frågor kring din mens, för vi har kommit till insikt. Vi vill förändra, förbättra och ge dig den ultimata lösningen, men då behöver vi lite hjälp på traven. Ta några minuter och svara på enkäten HÄR, så lovar vi er ett kommande underverk!