Man känner sig sannerligen stressad när en fet, röd text nästan skriker en rätt upp i ansiktet. Har numera spenderat hela kvällen med att skriva om en filmanalys efter att ha ordbajsat ihop en under föregående dag. Var för övrigt med om en nära-döden-upplevelse idag - vandrade in i ett klassrum i vilket någon hade hävt ur sig magens innehåll, och jag inandades den distinkta lukten av magsyra. Tur nog fick vi flytta lektionen till en annan sal, där majoriteten överdoserade handsprit och förtvivlat önskade att ventilationen inte skulle föra med sig de kväljande ångorna. Om jag blir frånarande en längre period så vet ni varför - ligger med stor sannolikhet och kaskadspyr.

Märkte att det har varit rikligt med besök på bloggen samt rikligt med brist på uppdateringar, vilket inte känns som en sådan bra kombination, så det är bara att få tummen ur och dela med mig av mitt intellekt.

Igår var jag och firade min kära glutenintoleranta vän Kristin som plötsligt blivit vuxen. Tog med mig partyt hem till sängen ganska tidigt, då jag hade privilegiet att jobba under denna söndagsförmiddag. Annars har jag idag förmodligen slagit rekord i att pressa i mig kladdkakemuffins - åtta och en halv för att vara exakt - som nu i efterhand inte riktigt hamnar i kategorin för mina smartare idéer eftersom jag har återkommande smärtor där min tarm är inflammerad. Om man kunde få pris i dumma idéer hade jag inte haft plats för alla pokaler. Tog därefter en långpromenad i vilken jag nästan gick vilse, och numera sitter förfrusen framför ett element. Tänker stolt avsluta dagen med en filmanalys ackompanjerad med deppmusik, för vissa dagar är det okej att bara känna nej.

 

Någonting som får en att verkligen begrunda situationen i ren och skär skräck, är när man sitter framför datorn med munnen full av te och helt plötsligt drabbas av en instinkt att nysa. Jag satt där och kunde inte svälja för den där jäkeln ville explodera inom knappa sekunder. Gick snabbt igenom en möjlig plan för att undvika spruta ut en kaskad av hett tevatten mot datorn och övrig inredning. Så kände jag att tiden var räknad och fick göra det bästa av situationen: en pressad nysning med stängd mun, en sådan där när man försöker undvika att nysa som en häst på ett prov. Det gick bättre än planerat. Kunde sedan i lugn och ro fortsätta scrolla igenom Elie Saabs mästerverk som en helt ny människa.

 

Då kemiprovet kändes bra (ta i trä) kände jag att det var dags att belöna sig med underkläder som ingen, förutom jag, någonsin kommer se samt lite blingbling. Det här med att välja bh är lika lätt som att göra sitt gymnasieval. Vet inte hur länge jag stod och velade mellan två snarlika modeller. Jag hoppade upp och ner, utförde alla möjliga ställningar för att se till att tvillingarna höll sig på plats. Spenderar nog aldrig så mycket tid halvnaken framför en spegel som vid underklädesköp.

Efter tappra försök att vara i skolan, kommer jag hem helt utslagen. Igår, när jag till och med började efter lunch, blev jag så utmattad bara av att tänka på dagens lektioner att jag somnade under förmiddagen och fick stressa igenom tidsplanen. Lär förmodligen somna som på den gamla goda tiden efter Bolibompa.

Idag lyckades jag sätta ena benet framför det andra för en tapper vistelse i skolan. Visserligen halvsov jag igenom lektionerna och lyckades missa den enda lektionen jag hade för avsikt att närvara på, så det var ju någonting av ett misslyckande. Och det var dessutom bara början: var heltaggad på att placera min fagra bakdel framför teven och se på King Arthur - ack min besvikelse när jag insåg att den inte sänds förrän 22.00. Så nu sitter jag här och har två timmar att ta kål på. Utmärkt.

Produktiviteten ligger väl någonstans runt noll - drar sig nästan mot minus. Det är lika kallt inne som ute, jag kan inte tänka klart och kan numera betitla mig som bittertant med alldeles för mycket att klaga på. Andra nyheter: idag blir jag upplockad av mina manliga gener för att hämta ut min reparerade mobil. Snart kan jag känna mig hel igen, som en del av civilisationen. 

12.00 låg jag på en brits på sjukhuset och kände att jag hade gjort mitt för dagen. Börjar lätt känna mig som en pensionär - inte ens halva dagen hinner passera innan jag ligger och flåsar på valfritt underlag. 8.30 infann jag mig på skolan för ett laborationsprov (varav huvudet var god nog att delta genom halva provet) och 10.00 befann jag mig på sjukhusets labb för andra prover av typ dyrbart blod. Eftersom mina provresultat alltid har varit utomordentligt bra, var sannolikheten att hitta någonting avvikande lika stor som att min framtida man skulle vara Alexander Skarsgård. Fyra timmar senare fick vi de strålande nyheterna att jag var fullt normal, skickades hem för att vila och rekommenderades ringa om tillståndet förvärrades. Förträffligt.

En av de sorgligare dagarna idag - julgranen kastades ut medan vi satt och åt nybakad äppelkaka till förtröstan. Tekniskt sett känns det som om julen är totalt finito nu. Dock finns det lussebullar kvar i frysen och billiga pepparkakor, som smakar två tredjedelar socker, i skafferiet, så än finns det hopp. 

Skulle ha begett mig ut i den vintervita världen för att jobba, men efter att huvudet försvunnit in i ett töcken en stund samt att kroppen följer två steg efter, fick jag prompt avstå och istället se hur min lön försvinner i tomma intet. Förmodligen är det för det bästa - är till och med svårt att sitta här och skriva. Armarna vill liksom helt och hållet ge sig hän åt gravitationen med sikte mot jordens mittpunkt. 

Yrvaket staplade jag upp ur sängen med en kropp tung likt två personbilar, drog upp rullgardinen och stod framför fönstret en stund utan att riktigt kunna ta in bilden av ett Sverige med snö bestående av just snö, och inte längre vatten. Min första reaktion var väl någonting i stil med vadärdethärvilketårärdethurlängeharjagsovit, som övergick i ärdetvinterigenskajagskrattaellergråta för att slutligen landa i ett detvarattpåtiden.  

 

Oturligt nog blev det ingen solsemester, men inte heller någon akutmottagning. Tillsammans med min helgonförklarade taxichaufför, i folkmun kallad mamma, beredde vi väg till sjukhuset för att motvilligt låta decilitervis blod slinka ur mitt armveck. Med stor sannolikhet har blodkärlet dessutom spruckit, ty att räta ut den är som att slå sig själv på knät med en hammare. Hursomhelst var infektionsvärdena normala, men väntar fortfarande på svar för ytterligare prover. På sätt och vis vill jag att det ska ge något utslag så att man kan konstatera att någonting är påväg åt andra håll än normalt, samtidigt som jag vill att värdena ska vara stabila för att slippa fibbla med medicineringen igen. Dessa dilemman, alltså. Jag som tycker det är jobbigt bara att välja vad som ska förtäras till frukost.

Största fysiska aktiviteten jag hunnit utföra idag har varit att masa upp bakdelen ur sängen, seglat nedför trappan och ätit frukost. Plus jorden-runt-resan tillbaka upp i sängen igen. Har känt mig trött och hänging under en längre period nu. Idag känns dessutom varje lem ett ton tyngre, så tänkte att det förmodligen var bäst att försöka nalla min läkare för några provstick. Självfallet befinner hon sig överallt utom på mottagningen, vilket resulterar i att jag får fortsätta mitt sängläge innan en annan sjuksköterska ringer upp och utvärderar mina symptom för att besluta om det blir akutmottagning eller solsemester i ett halvår, typ. 

Det finns gånger då man lämnar en butik med en lite lättare plånbok, men med ett sjuhelvetes bra humör. I mitt fall gick jag ut ur två butiker och spenderade sisådär ingenting på en hel förmögenhet: gissa vem som svävar på moln? För kanske ett halvår sedan vandrade jag runt inne på MQ och fick syn på den mest perfekta handväskan från Stockhlm jag någonsin lagt ögonen på - och jag tror jag talar för alla när jag säger att man aldrig kan ha för många väskor. Dock kostade den saftiga 1200 och jag kände att min plånbok var lite för undernärd för att genomgå en sådan procedur.

 

Nu, med halva priset och ett rungande presentkort, pungade jag ut ynka hundralappen för att få den i min ägo. Därtill införskaffades två träningslinnen och en löparjacka. Allt som allt lämnade 300 spänn min kära plånbok, som låg på 15% av den totala kostnaden. Typ 2 lakan, alltså. Förstår ni min lycka? 300 av 2000. Borde bli ekonom.

Ska snart springa ikapp bussen för att möta upp min gamle vän Robin på stan. Det vankas kaffe och en hel del rappakalja. Pluspoäng till mig som sitter och bloggar när det är ynka minuter kvar innan bussen går och att jag är halvklar. Men tidsoptimisten klarar det alltid.

Inväntar en invit från min käre vän glutenallergikern. Därunder försöker jag att inte tappa besinningen medan regnet befläcker gatorna utanför fönstret, och hur gör man inte det som bäst om inte bläddra igenom foton från Turkiet? Känns inte som det mest optimala sättet eftersom jag bara känner mig mer deprimerad av att befinna mig i den svenska vintern med snö i form av vatten. Enligt väderleksrapporten kan vi inte vänta oss minusgrader förrän någon gång i mitten av januari - men som den fysikstuderande jag är kan jag mäkta stolt berätta att vädret är ett kaotiskt system, vilket betyder att minsta lilla förändring där uppe bland molnen kan innebära en ny istid.

Okej, det där kanske inte gjorde situationen markant bättre. Men det kan åtminstone bli snö, även om det blir för mycket.

 

Har en väldigt konstig känsla i kroppen: vill gråta, skrika, skratta, göra ingenting, göra allting, träna, sitta i sängen, äta nyttigt, trycka i mig all choklad i  världen. Kan liksom inte få grepp om någonting. Jag vet inte, kanske är det dags för lingonveckan. Bevare mig väl. Begav mig faktiskt ut på en löptur i mörkret i hopp om att det skulle skingra mina pubertala humörsvängningar. Vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt befann jag mig på min gamla skola i ett ytterst sentimentalt tillstånd och kände mig som en inbrottstjuv. 

Det är lördag och jag tänker spendera kvällen med Gatsby som jag förbannat mig över att inte ha sett tidigare, liksom för att återhämta mig. Dagen har faktiskt varit någorlunda hektisk: efter frukost blev jag direkt beordrad att hoppa ur min pyjamas och följa med ut i vida världen (läs: Våxnäs) för att leta efter färg till garderobsdörrarna som efter över ett år äntligen (!!!!) ska inta sin plats på min nuvarande öppna planlösning. Därefter hamnade jag i någon slags koma, då jag la mig i sängen och virade in mig i en filt likt en kokong. Hade egentligen tänkt bege mig ut på en hederlig löptur, men det är alltför sällan jag lyssnar på kroppen när den faktiskt säger nej. Ärligt talat tycker jag att mänskligheten borde anamma degandet mer, istället för att masa sig iväg och träna när kroppen verkligen tar emot. Å andra sidan var det ett ypperligt tillfälle att ta igen mig inför den kommande övningskörningen i mörkret på IKEAs parkering, ty medvetandet kräver närvaro när barn springer iväg likt lösa kor på bete. 

Jag har även funnit mysteriet med att vakna sent varje morgon: efter att nämligen ha börjat dra ned rullgardinen varje natt finner jag mig sova bort halva dagen och sedan spendera resterande med att vandra omkring vilsen och undra vad livet består av. Vet inte om det är ett tecken på att jag fått för lite sömn tidigare, eller om det bevisar mina faktiska tonår.

Efter att ha sprungit skiten ur mig och nästan snubblat till döds på löpbandet, kände jag att det var dags för lite Malin-tid. Har tagit en varm dusch, sjungit allsång solo, tvättat ansiktet med rengörningskräm som luktade jäst samt kletat på en ansiktsmask. För att fullända kvällen placerar jag mig nu i sängen med min dagliga liter-dos te tillsammans med ett underverk. Det kommer sannerligen bli en utmaning att finna läsro när tonåringen på andra sidan väggen skriker halsen av sig och torkskåpet under mitt rum mullrar på som om det inte vore någon morgondag.

Nu har jag återigen gått med på dumheter, ty i mitt zombietillstånd ska jag följa med huset till gymmet och trängas bland nyårslöften. Medan regnet smattrar mot rutan och sängen ligger obäddad, känner jag att min motivation är lika påtaglig som min möjlighet att köpa en Ferrari.