Jag spenderar min lördag på absolut bästa sätt (åtminstone i mitt tillstånd): för mycket te, för lite chokladmuffins och ett par kolpennor vars spetsar må vara de sämsta i existensen. Det är första gången jag testar kol på riktigt, och det är väl lite speciellt. Att det är nästintill omöjligt att sudda är mitt största bekymmer eftersom jag är en hängiven anhängare till dess magiska konster. Men ibland måste man lära sig att klippa navelsträngen, och det är faktiskt rätt roligt att prova på någonting annat än den hederliga blyertspennan. 

Känns lätt tragiskt att jag sitter här med raggsockor på fötterna med ett kråkbo i håret, medan tjejerna ska ut på äventyr för att fira in sista året i gymnasiet. Men jag ska inte vara bitter: lyckades kalla hem Emma (vilket inte krävde mycket övertalning) så det blir en gammal hederlig familjekväll istället med film där jag har fått fria händer.

 

Uppdateringar:

- petat i mig våfflor till lunch

- släpat benen fram och tillbaka genom huset

- städat bort soptippen på rummet

- satt upp håret

 

Det kommer smygande; man märker det inte förrän det är försent. Och då slår det till som ett stenblock i 150 km/h. Man viker sig dubbel, ger ifrån sig omänskliga ljud, kanske faller ihop i en liten sorglig klump på golvet om man nu inte hinner till skönare underlag. Jag var där ganska nyligen, någon halvtimma sedan för att vara exakt. Det var dags för en tur till magontets land för tredje gången den här veckan. Magont är nog en underdrift - det är snarare som om någon knycklat ihop, vridit magen samt pepprat den med en AK-47. Så vad gör man? Det finns inget sätt att lindra det, ingen liten snårig väg ut. Det är bara att uthärda det i x antal timmar. Survival of the fitest, liksom. Så nu har jag passerat stadiet då kontaktbarheten ligger på noll, och har intagit en mer eller mindre liggande ställning vid köksbordet medan någon osynlig kraft hamrar mig i magen med spikklubbor.

Problemet är att man aldrig riktigt vet vad det är. Det kan vara Crohns, det kan vara helt vanligt nära-döden-upplevelse-ont-i-magen som vissa har ibland. Eftersom jag aldrig har haft några större problem med min sjukdom är det svårt att avgöra, och när proverna aldrig visar någonting annat än normala värden känner jag mig bara dum och paranoid. Det trixar faktiskt lite med huvudet, speciellt efter min sjukhusperiod där jag blev misstrodd ända fram tills att jag bara var skinn och ben, där vissa sa att allting bara var psykosomatiskt. Även om det känns som om Godzilla möblerar om i magområdet, kan jag sitta och intala mig att det inte är någonting. Och det är ju lite dumt, när man tänker efter.

Någonstans på Västkusten finns en urgullig liten ö som heter Vrångö. Den är så pass liten att man inte tar sig runt med bil utan med packmopeder alternativt cyklar, men att gå är att föredra pga minimala smågator mellan hus som ibland innehar en lutning på 90 grader. Andra observationer: Vrångö har nybakade kanelbullar lika stora som en mans hand.

Har precis svalt ett äpple från pappas trädgård som kan vara den godaste sorten som existerar (och så är den lokalproducerad, ekologisk och fairtrade (he-he)). Finns ingen tid på sommaren som jag längtar så mycket till som äppelsäsongen. Ett minus är att getingarna hinner äta upp två tredjedelar av hela kalaset innan man ens hunnit fram till trädet. MEN det är de enda äpplena som jag kan äta skalet på utan att krypa ihop på marken med ett avgrundsvrål från helvetet. Och sådant är ju rätt positivt. 

Jag tog tillslut tag i livet: diskade, bytte kläder och gjorde mig någorlunda presentabel för att möta upp min andra halva på stan för tömning av plånböcker. Åkte hem med en ny blus, vin och sorbet i magen. Helt okej fredag, så att säga. Har dessutom kommit underfund med att man kan ladda upp bilder direkt från instagram. Storleken går visserligen att diskutera. Man tycker ju att vi har kommit så pass långt i utvecklingen att det ska passa bloggen, liksom.

Efter segling världen runt (över Kattegatt) med skyhöga vågor och diverse sjösjuka som lindrades med piller så att vederbörande låg utslagna hela dagen, lade vi till vid Läsö (eller Læsø som danskarna gurglar fram). Det var varmt, det var svettigt, det var långa stränder med sanddyner, tång och maneter - det var bad.

För första gången någonsin lyssnade jag frivilligt på Sommarpratarna i P1, mest för att det var Felix Kjellberg som pratade. Var väl inte det bästa jag lyssnat på eftersom man visste det mesta redan (och att alla sommarpratare överhuvudtaget låter som förskolelärare under höguppläsning). Lyckades dessutom plocka upp ett citat som numera fått en hedersplats på ena garderobsdörren.

Helt okej att vara hemma, även om bristen på hamnvärdar (som är trevliga att se på) är slående, plus att jag nu måste ta tag i allt det där man har försummat under semesterns navelluddspillande. Tills nu har jag redan hunnit med bankärenden, städat rummet, satt på mig rena kläder som jag inte sovit i och borstat tänderna samt lett morgonens allsång som mer blev en enmansshow utan applåder.

 

Om jag sitter riktigt stilla kan jag fortfarande känna hur det gungar en aning. Jag antar att båtlivet gör så med en när man desperat försökt hålla balansen medan båten nästintill välter. Men nu står jag på värmländsk mark igen och känner ändå en lätt saknad av att vara på vattnet (absolut inte i). Måste säga att segling lämnar en lite rikare på erfarenheter: har i vägornas klimax lagat mat, kokat kaffe och gjort tappra försök att hålla mig kvar på toasitsen. Sedan har jag dessutom varit nära på att förlora x antal tår och slukat bok efter bok. Summa summarum: åkte till Danmark, cyklade runt Läsö som bestod av i stort sett noll svängar )och vars cykelbana hade en form av en rektangel), har badat, seglat, seglat, seglat, härjat på västkusten, seglat, ätit i plural, sovit däremellan, ätit lite mer, spanat in hamnvärdar och rika norrmän men utan att ha fått napp. Och så har jag åstadkommit en riktigt ful linnebränna. Som en sommar ska vara, alltså.