Att öka produktiviteten

 
Här sitter jag och har sommarlov och lyckas ändå inte producera fram mer än två inlägg per vecka. Vet inte om det beror på att jag faktiskt har någonting att göra eller att aktiviteten är så låg att jag inte ens förmår mig att skriva någonting. Det är väl en tolkningsfråga. Varvar dagarna med att plugga körkortsteori, sova och att kladda med färger. Möjligtvis x antal serieavsnitt också (men det är ju en självklarhet).
 
Som om jag inte redan hade femtioelva projekt på gång, fick jag igår den strålande idén att påbörja ännu ett, vilket har resulterat i att alla bilder som ligger på tur att bli färdiga samlar ännu mer damm. Speciellt ett familjeporträtt som pappa beställt (för över ett halvår sedan) som faktiskt hade ett tunt dammlager. Det är ju pinsamt.

Senarelagd födelsedag

 
Herregud vad stor han har blivit, 16 år och ska snart börja gymnasiet. Jag menar, tiden har en tendens att gå fort, men inte fort. Man hinner ju inte med! Nej, för mig kommer Victor alltid vara den lilla killen som satt på Stefans axlar och blev kallad för Harry Potter (även om vederbörande glasögon numera är betydligt för små). Nu fyllde han visserligen år tidigare under veckan, men vi firade honom idag. Var lätt besviken över att inte få tårta mitt i veckan, och ytterligare besviken när jag haft en mindre trevlig resa med illamående till och från hela dagen. Men skam den som ger sig - där det finns tårta, där finns Malin.
 
Tror att crohnisen är lite på gång igen, har varit lite upp och ned en period nu med många sämre dagar. Idag har det till och med varit jobbigt att stå upp (de få gånger jag frivilligt väljer att resa mig ur bekväma möbler). Ska ändå iväg och ta nya prover till veckan, så får väl se om det faktiskt är något eller om det bara är psykosomatiskt.

Extraboendet


Jag lyckades åtminstone ladda upp en bild innan jag fick värmeslag och glömde bort vad jag höll på med. Sisådär en timma senare kom jag nu på att jag hade ett blogginlägg att skriva. Bra Malin. 

Det bästa läget i stan för självklart med sig sämsta temperaturregleringen. Emmas lägenhet lagrar värme så det räcker för att tina upp Antarktis. Ärligt talat, man kan inte ens gå med en enda tygbit på kroppen utan att Niagarafallen sipprar fram genom porerna (och ändå duschar jag inte, äckelvarning). Jag huserar alltså hos Emma, vilket jag mer eller mindre har gjort i två veckor varav den sista svettats runt ensam i lägenheten runt lunch. Känns nästan som om jag har permanent boende här (vilket jag egentligen har). Det enda negativa är att jag får handdiska och jaga efter spindlar. 

En lätt uppdatering

 
Här var det verkligen inte mycket aktivitet, alltså. Beror väl mestadels på att jag krigat mot förkylningen och kämpat för att få behålla lungorna i kroppen. Jag är åtminstone uppe på benen med betydligt mindre andingssvårigheter, så det är ju alltid en bonus. Dras dock med en äcklig rethosta som exploderar när man minst anar det. Typ rakt i ansiktet på folk.
 
Skämt åsido är jag väl så frisk man kan förvänta sig att vara med en sommarförkylning (även om man knappt kan kalla det sommar, man går ju fortfarande med jacka). Gick raka vägen ur sjukdom till intensivkurs för att inom en snar framtid bli med körkort och tvingas köra massor med ärenden. Dagarna går fort när man intensivt (ha-ha) övningskör med trafikskolan, hemma och pluggar teori som om det inte vore någon morgondag. Så det är vad jag gör, om ni undrar. Pluggar inför prov på sommarlovet.

Midsommar

 

En lugnare midsommar

 
Det är ju skrattretande att jag på riktigt har nått den punkten i min förkylning från helvetets avgrund att jag tvingats masa min bakdel till en vårdcentral och efter x antal hulkande halsprover fått antibiotika utskrivet. Antibiotia. För förkylning. Nu kanske ni förstår hur extremt dåligt immunförsvar jag har. Skönt ändå att jag för en gångs skull blir bemött på allvar när jag söker vård för vad man vanligtvis anser vara småsaker, när det för egen del kan innebära allvarliga infektioner (eftersom jag knaprar immunnedsättande piller). Läkaren tog det till och med mer på allvar än vad jag själv gör, ironiskt nog. 
 
Efter att ha spenderat sisådär två veckor i vertikalt läge ska jag nu förflytta mig till ett mer guppande vertikalt läge. Eftersom mitt tillstånd befinner sig så långt ifrån party-mode man kan komma, har jag frivilligt beslutat att följa med ut på sjön och fira midsommar med 40+. Mitt största problem är numera inte vad jag ska ha på mig under midsommar (för ärligt talat, himlen har fritt flöde och på sjön är klädkoden mer eller mindre mjuk), utan beräkningen av hur många böcker jag kommer hinna läsa och vilka. Nästan lika bra att ta med hela bokhyllan.

Det går (nästan) bra nu

 
Käkar fem halstabletter i timmen, snyter mig dagligen mer än vad jag gjort totalt i hela mitt liv och försöker hushålla med nässpray efter alltför lång användning. Huvudsaken är att jag åtminstone lyckats skapa en relativt livsduglig tillvaro med alla medikament jag får tag på. Det är inte många knop, alltså. Hostar så mycket att tårarna rinner och lungorna kollapsar medan näsan växlar mellan Niagarafallen och andingsnöd. SPenderar mer eller mindre dagarna med att se på serier och (äntligen) läsa böcker. Ärligt talat klagar jag inte. Känns ändå skönt att inte utöva någon fysisk aktivitet, men hade gärna kunnat önska lite mindre andningssvårigheter.
 
Idag lyckades jag åtminstone vara någorlunda produktiv. Vi snackar övningskörning (ska fixa körkort snart, ta det lugnt) på de absolut smalaste vägarna där diverse reparationer ägde rum (tack mamma) och fick tummen ur och rensade datorn på cirka 50 GB. Det är ju nästan pinsamt hur mycket skit man har samlat på sig.

Balen

 

Livstecken

 
Den största frågan är ju varför man i hela världen väljer att åka iväg på en studentresa innan balen. Det är ju som bäddat för sjukdom från helvetets avgrund. Nu sitter jag alltså här med en konstant rinnande näsa, stickande hals och fem nysningar var tionde minut. Alltså??? Logiken verkar ha försvunnit i periferin.
 
Bortsett från det var resan inte alls fel. Jag menar, man tackar ju inte nej till varma soliga dagar som man spenderar på en solstol (och eventuella dopp i poolen (havet var ju fasen Sverige-kallt, det skrev jag inte upp mig på)). Känslan av att ha noll ansvar och bara ligga och glassa hela dagarna kändes väldigt välbehövligt efter helvetesveckorna vi tagit oss igenom. Inte att glömma alla nattliga äventyr heller för den delen (och allas tendens att trampa mig på fötterna när vi var ute, jag menar, jag är kort, men inte  kort).
 
Och imorgon är dagen här. Baldagen, den man spenderat äckligt mycket pengar inför (även om snål-Malin hoppat in och försökt pressa priserna till max). Har absolut ingen aning om hur det ska gå - allting förutom hälsan är ju fixad. Nu är visserligen min baldejt ungefär en tredjedel så snorig som jag är, så vi får väl hosta i kör. Laddar med piller och nässpray och hoppas på det bästa.

Lite av allt (mest panik)

 
Till mitt försvar hade jag faktiskt gjort ett blogginlägg i söndags, men låt oss säga att teknikens värld raserade och allting jag hade skrivit försvann någonstans i cyberrymdens periferi tillsammans med min lust att skriva om allting. Så jag gör det jag gör bäst - jag sköt på det tills idag, lite spontant. 
 
Ni undrar självfallet vad jag har haft för mig, självklart ska jag berätta. Tack för attt ni frågar! Har nämligen haft fullt upp med att bara göra absolut ingenting till att göra allting. Spenderade nästan hela måndagen med att se på Orphan Black (skitbra förresten, rekommenderar, 10/10), och dagens aktiviteter har bestått av att slänga sig mellan butiker i tappra försök att hitta tyger att ha på kroppen inför studentresan. Tack och lov tog Anna på sig rollen som personal shopper och slängde kläder över mig med ljusets hastighet medan min tid i provhytten snuglade sig fram (förlåt Anna!). Landade sedan hos Emma som testade en sminkning till balen.
 
Men dagen slutade inte där.
 
Jag tvingades dammsuga upp en spindelEmmas lägenhet medan jag skrek för glatta livet och hon stod på säkert avstånd. För den där dammsugaren gav minimalt avstånd mellan mig och helvetets avkomma. Det var som om jag viftade hejvilt med en deciemter lång pinne framför den. Skärrad och skadad för all framtid satte jag mig i fosterställning och kände tusen spindlar över hela kroppen. Usch. Usch. Och storasystrar ska vara beskyddande.

De vardagliga problemen

 
Nu, hörrni. Nu börjar jag känna att det faktiskt finns ett liv som inte bara består av att lusläsa skolböcker och plugga så mycket att man knappt kan föra en normal konversation utan att ge ifrån sig ljud som uuuuughhhh och åååååååååh tätt följt av ett JAG ORKAR INTE. Jag börjar väl mer eller mindre att återgå till mina sinnens fulla bruk. Eller ja, i den mån det går.
 
Det är mycket på agendan idag, lite mer än att bygga bo i soffan och se på serier hela dagen fram till Eurovision ikväll. Måste skriva rapport, måste prova balklänningen så att räddaren-i-nöden-mormor-som-fyller-en-med-fika kan sy upp den (eftersom mina gener gör att jag känner mig som en dvärg när jag använder långklänningar (tack pappa)) och så måste jag duscha, vilket förmodligen är mitt minsta problem, men det är ju så jobbigt. Man måste byta om och sätta på sig nya kläder. Och så luktar man rent.

Studying, more like student dying

 
Hur många depressioner går det på en Malin? Med vilken hastighet förlorar Malin sitt förstånd? 

Äta, sova, plugga (dö)


Jag har gått och blivit klubbad av antingen en förkylning eller ett moln av pollen. Kan inte riktigt skilja på symtomen så gissar att det är en blandning av båda. Vi pratar om zombie-mode här, alltså. Andningssvårigheter, pensionärs-vila-middag och minimal fysisk aktivitet. Lägg till lite crohnsproblematik på det och vi får en dysfunktionell Malin med lätta humörsvängningar. Låt mig bara säga att det inte är en bra kombination när man försöker plugga matte för glatta livet.
 
Ingenting fastnar. Det går in genom ena örat, ut genom andra. In genom ögonen och ut genom näsan. Jag har nog aldrig känt mig så förbannad och desperat beträffande en mattebok. Har snart nått gränsen då jag vill kasta ned den i helvetets avgrund, hoppa av livet och flytta ut i skogen. Frustrationen har till och med gått om paniken inför studenten så att jag numera skulle kunna döda för att redan vara där.
 
24 dagar kvar nu, hej och hå och kom igen nu Malin!

Sedan sist

 

Besvikelsen

 
Jag har nog aldrig varit så besviken på mig själv i hela mitt liv. Vilket nederlag, vilket misslyckande.
 
Jag missade totalt chokladbollens dag.
 
Jag, Malin, som har stenkoll på alla sådana dagar. Jag, Malin, som aldrig någonsin skulle glömma bort kladdkakans dag, kanelbullens dag eller fettodagen. Kan till mitt försvar säga att min kropp (och gravitationen) har arbetat emot mig sedan i fredags och att jag suttit som en zombie de senaste två dagarna. Den fysiska aktiviteten har endast bestått av utflykter från sängen till köket, till badrummet, till soffan och till andra bekväma stolar. Har dessutom hinkat i mig te utan dess like och därmed haft en gravid kvinnas blåsa. Det är som att all min energi har försvunnit i periferin - är till och med jobbigt att bara sitta rakt upp och ned. Att ta sig runt i vågrät ställning fungerar ju tyvärr inte riktigt.
 
Nej, här finns det rum för förbättring. Har tänkt placera min bakdel i solen och ömsom plugga ömsom halvsova. Det är dessutom stor chans att jag kommer producera fram en sats chokladbollar (alternativt tvinga någon familjemedlem).

Om man får drömma

 

Carpe vilken diem?

 
Det var ett tappert försök jag gjorde att bli piggare genom att hälla i mig koffein. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag majoriteten av gångerna blir illamående av kaffe under sena eftermiddagar, och att det nio gånger av tio får motsatt effekt när jag är så trött att jag skulle kunna somna stående. Å andra sidan tror jag vi alla har kommit underfund med att jag sällan lär mig av mina misstag (förutom att tappa tårtor, en gång och aldrig mer).
 
Har bollat idéen med pappa att det kanske är crohnisen som spökar när jag blir sådär äckligt trött en dag. Eller ja, bollat högt för mig själv med mig själv framför (o)frivillig åhörare. Vet inte hur ofta jag måste spekulera om symtom eftersom jag aldrig fått några riktlinjer på vad saker och ting kan innebära (mer än att det är psykosomatiskt och att jag egentligen är frisk som en nötkärna (håll min pudel så att jag kan slå ner den jäveln)). 
 
Min optimism strålar idag, så sätt på er solglasögon så att ni inte blir bländade.

(Min sista) krönika(?)

 
Återfinns här.

Inte alltid som man tänkt sig

 
Fantastiskt att min hjärna är funtad så att jag förväntar mig en promenad på fyrtio minuter till centrum, tjugo minuters väntetid på apoteket och fyrtio minuter tillbaka hem. Jag menar - varför skulle jag ens utsätta mig för sådan dårskap när det går bussar nästan precis utanför dörren? Blev således ingen promenad för att hämta ut medicinerna, men en ytterst irriterande busstur då a) de bygger om vägen på x antal ställen vilket resulterar i kraftigt skallrande tänder, b) bussen hem var försenad med tio minuter så att jag c) ofrivilligt tvingades lyssna på mindre bra musik pga människors oförmåga att kontrollera volymen på deras in-ears.
 
Idag hade jag priviegiet att ha sovmorgon, vilket självklart resulterade i att jag vaknade onödigt tidigt. Tänkte ta tillfället i akt och skriva klart en inlämning eftersom jag ska möta upp Emma direkt efter tre timmar matte och tömma plånboken på stan, men har nu suttit i minst en och en halv timma utan att ha åstadkommit mer än att sätta på spotify, skriva ett blogginlägg och stirra ut i regnet med en ORKARINTE-känsla i hela kroppen.

Varianter av medicin

 
Aaaahhh, den ljuva doften av en potentiell bränd müsli. Det är en hårfin linje mellan att få den perfekt rostad och att bränna den med helvetets eldar. Försöker att ignorera mitt luktsinne och istället gå efter smaklökarna. Hoppas på det bästa.
 
Jag har äntligen plockat upp en efterlängtad läsning av Pratchett, dock ganska olägligt i och med att högar med uppsatser och inlämningar skriker efter min uppmärksamhet (som jag diskret försöker att inte låtsas om). Det här med att disponera tiden så att jag får lite fritid att göra annat på fungerar inte riktigt optimalt i mitt fall. Som idag då jag planerat att minimera den ångestframkallande högen en aning, och det faktum att jag måste klämma in en promenad till centrum för att inhandla lådvis med mediciner eftersom jag käkat upp alla. Roligaste utgiften i universum (inte för att jag står för den då, men ändå). 

Tidigare inlägg Nyare inlägg