Sedan sist

 

Besvikelsen

 
Jag har nog aldrig varit så besviken på mig själv i hela mitt liv. Vilket nederlag, vilket misslyckande.
 
Jag missade totalt chokladbollens dag.
 
Jag, Malin, som har stenkoll på alla sådana dagar. Jag, Malin, som aldrig någonsin skulle glömma bort kladdkakans dag, kanelbullens dag eller fettodagen. Kan till mitt försvar säga att min kropp (och gravitationen) har arbetat emot mig sedan i fredags och att jag suttit som en zombie de senaste två dagarna. Den fysiska aktiviteten har endast bestått av utflykter från sängen till köket, till badrummet, till soffan och till andra bekväma stolar. Har dessutom hinkat i mig te utan dess like och därmed haft en gravid kvinnas blåsa. Det är som att all min energi har försvunnit i periferin - är till och med jobbigt att bara sitta rakt upp och ned. Att ta sig runt i vågrät ställning fungerar ju tyvärr inte riktigt.
 
Nej, här finns det rum för förbättring. Har tänkt placera min bakdel i solen och ömsom plugga ömsom halvsova. Det är dessutom stor chans att jag kommer producera fram en sats chokladbollar (alternativt tvinga någon familjemedlem).

Om man får drömma

 

Carpe vilken diem?

 
Det var ett tappert försök jag gjorde att bli piggare genom att hälla i mig koffein. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag majoriteten av gångerna blir illamående av kaffe under sena eftermiddagar, och att det nio gånger av tio får motsatt effekt när jag är så trött att jag skulle kunna somna stående. Å andra sidan tror jag vi alla har kommit underfund med att jag sällan lär mig av mina misstag (förutom att tappa tårtor, en gång och aldrig mer).
 
Har bollat idéen med pappa att det kanske är crohnisen som spökar när jag blir sådär äckligt trött en dag. Eller ja, bollat högt för mig själv med mig själv framför (o)frivillig åhörare. Vet inte hur ofta jag måste spekulera om symtom eftersom jag aldrig fått några riktlinjer på vad saker och ting kan innebära (mer än att det är psykosomatiskt och att jag egentligen är frisk som en nötkärna (håll min pudel så att jag kan slå ner den jäveln)). 
 
Min optimism strålar idag, så sätt på er solglasögon så att ni inte blir bländade.

(Min sista) krönika(?)

 
Återfinns här.

Inte alltid som man tänkt sig

 
Fantastiskt att min hjärna är funtad så att jag förväntar mig en promenad på fyrtio minuter till centrum, tjugo minuters väntetid på apoteket och fyrtio minuter tillbaka hem. Jag menar - varför skulle jag ens utsätta mig för sådan dårskap när det går bussar nästan precis utanför dörren? Blev således ingen promenad för att hämta ut medicinerna, men en ytterst irriterande busstur då a) de bygger om vägen på x antal ställen vilket resulterar i kraftigt skallrande tänder, b) bussen hem var försenad med tio minuter så att jag c) ofrivilligt tvingades lyssna på mindre bra musik pga människors oförmåga att kontrollera volymen på deras in-ears.
 
Idag hade jag priviegiet att ha sovmorgon, vilket självklart resulterade i att jag vaknade onödigt tidigt. Tänkte ta tillfället i akt och skriva klart en inlämning eftersom jag ska möta upp Emma direkt efter tre timmar matte och tömma plånboken på stan, men har nu suttit i minst en och en halv timma utan att ha åstadkommit mer än att sätta på spotify, skriva ett blogginlägg och stirra ut i regnet med en ORKARINTE-känsla i hela kroppen.

Varianter av medicin

 
Aaaahhh, den ljuva doften av en potentiell bränd müsli. Det är en hårfin linje mellan att få den perfekt rostad och att bränna den med helvetets eldar. Försöker att ignorera mitt luktsinne och istället gå efter smaklökarna. Hoppas på det bästa.
 
Jag har äntligen plockat upp en efterlängtad läsning av Pratchett, dock ganska olägligt i och med att högar med uppsatser och inlämningar skriker efter min uppmärksamhet (som jag diskret försöker att inte låtsas om). Det här med att disponera tiden så att jag får lite fritid att göra annat på fungerar inte riktigt optimalt i mitt fall. Som idag då jag planerat att minimera den ångestframkallande högen en aning, och det faktum att jag måste klämma in en promenad till centrum för att inhandla lådvis med mediciner eftersom jag käkat upp alla. Roligaste utgiften i universum (inte för att jag står för den då, men ändå). 

Sjön suger

 
Första båtturen för året gick av stapeln idag. Vi kom visserligen inte jättelångt eftersom vinden hade samma hastighet som en snigel, men tillräckligt många timmar spenderades guppandes för att vi skulle bli ute hela dagen. Lyckades till och med få lite färg i ansiktet som numera kan ha förvandlats till lite mer bränd färg och eventuell solglasögonbränna. Håller tummarna inför morgondagen att jag varken flagnar, ser ut som en tomat eller har misstänkta inpräntade former runt ögonen.
 
Glömde självklart att ladda kameran innan vi åkte ut, men övertalade mig själv att det inte skulle dra så mycket batteri om jag bara kunde hushålla med användningen. Naturligtvis lyckades jag lämna kameran på när jag la ned den i väskan igen, så det batteriet var rätt rökt. Bra jobbat, Malin.

Ännu mer födelsedagsfirande

 
Grattis i efterskott Stefan!

Att förstå sin (o)förmåga

 
Jag börjar förstå det här med varför allting jag gör drar ut så mycket på tiden. Har en hel hög med uppgifter och uppsatser som ska skrivas, men som alltid stagnerar halvvägs igenom. Jag besitter en förvånansvärd förmåga att bli distraherad av allt och alla när jag sätter mig ner för att försöka avverka uppgifter. Vet dock inte om det beror på en otrolig ovilja att behöva lägga tid på att jobba, eller om det ligger bokstavskombination djupt inbäddad. Är ju redan så defekt som man kan bli, så det skulle faktiskt inte förvåna mig.
 
Vi pratade om det häromdagen, jag och tjejerna. Eller häromdagen - det var väl snarare veckor sedan (och jag kommer ihåg det? Halleluja!). Öronbarn, pollenallergi, laktosintolerans, crohns, nedsatt immunförsvar så att jag ådrar mig ännu fler ofrivilliga sjukdomar. Inte att förglömma den historiska tandställningen och kampen med linser. Det är rätt lustigt ändå - jag fick alla problem medan Emma åkte räkmacka med hälsan. Nästan så att hon fick friska gener medan mina konstant bråkar. Fast jag fick ju andra egenskaper, jag menar, kom igen. Så kass är jag inte.
 
Nu ska jag dock försöka få undan åtminstone en uppsats (eller ja, komma lite närmare dess avslutning) innan jag pallrar mig iväg till dagens enda lektion med tre timmars matte. Är det ens lagligt att ha en så lång lektion? Högst osannolikt.

Problemet med ledig tid

 
Det är otroligt vilken effekt det har att sätta på sig en bh och byta kläder (åtminstone tröja) på morgonen. Det är nästan som att kroppen plötsligt ställs in på läget potentiell aktivitet. Bara sådär. Det bästa vore ju om man kunde få tummen ur att byta om direkt när man klivit upp ur sängen och vara redo att tackla dagen det första man gör.
 
Tyvärr besitter jag inte den egenskapen då jag kan gå i samma kläder två dagar i rad (inklusive sova i dem) om jag inte har någonting planerat. Som nu, till exempel. Den här veckan är det en himla massa opponering med gymnasiearbetet vilket innebär en himla massa ledighet där mina planer mestadels inkluderar sova, äta, få undan uppgifter och möjligtvis inkorporera lite fysisk aktivitet om vädret tillåter, och sova. Nämnde jag sova?
 
Nu har jag visserligen lyckats ge delar av kroppen ny beklädnad efter att ha prokrastinerat i två timmar. Lite kaffe på det och jag är nästan redo att tackla dagen. 

Det här med minnet, alltså

 
Minns att jag någon gång långt tillbaka i tiden skulle lägga upp foton från vår semester i Sicilien dag för dag. Tror att jag lyckades ta mig igenom två dagar innan det bara tog slut av någon märklig anledning (lathet). Men bonus för mig eftersom jag numera alltid har en riklig bunker med foton (Turkiet-resan försvann också någonstans i periferin). Gäller bara att leta rätt på de förlagda minneskorten först och främst.
 
Plockade upp en ny bok under dagen efter att ha suttit någon timma och försökt välja en. Vet inte om man ska börja med de nyligen införskaffade eller beta av de böcker som stått orörda i två år. Blev dock förstnämnda efter ett ångestfyllt sållande. Nu återstår bara det största problemet: prioriteringar. Att läsa eller eliminera skolarbeten, det är frågan. 

Ett födelsedagsfirande

 

Idag är ingen vanlig dag...

 
... för det är mammas födelsedag, hurra hurra hurra! Eftersom jag besitter ungefär noll foton där vi alla befinner oss på en och samma bild, fick jag helt enkelt lösa det på egen hand. Bilden har godkänts av Emma efter att jag fått dit en misstänkt hatt.
 
Hoppas du får en superduperbra dag och inte blir matförgiftad av Emmas tårta. Grattis på födelsedagen!

När produktionen är som sämst

 
Det är fantastiskt hur jag har lyckats spendera två hela dagar med att skriva ett argumenterande tal med så lite framgång. Har nog aldrig dragit ut så mycket på ett arbete, än mindre lyckats producera fram så fruktansvärt lite på så fruktansvärt mycket tid, och då har jag inte ens prokrastinerat. Slutar aldrig förvåna mig själv.
 
Har annars kommit underfund med att jag inte vet så mycket om crohnisen, vilket är ganska ironiskt eftersom att den kommer vara min bästa vän livet ut. Är väl dags att ta tag i det och bli lite mer påläst, då min mattelärare verkar kunna mer om den än jag själv (#pinsamt).

Skott i pannan

 
Efter att ha suttit och korrigerat mitt gymnasiearbete (och gjort allt annat än rättat samtidigt så att det tagit mycket längre tid än vad det egentligen skulle) stötte jag på ett problem med stort P, eller ett onödigt oidentifierbart stavfel. Förmodar att jag skrev stycket under en sådan period då fingrarna flyger över tangentbordet när man utöver ordbajseri utan dess like. Låt mig citera:
 
"En kvadratmeter av vegeterat tak kan absorbera upp till 0,2 kr partiklar under ett år [...]."
 
0,2 kr. Kr. Alltså?????? Hur tänkte jag där egentligen? Inte alls, förmodligen. Men för att komma till problemet: jag hade absolut ingen som helst aning om vad det var jag ville få fram med meningen. Jag visste inte vad stavfelet egentligen skulle vara, om jag ens hade någon bokstav rätt i hela kalaset eller vad dessa mystiska 0,2 någonting partiklar representerade. Det enda som återstod var således att plocka fram källförteckningen, leta upp vederbörande källa och påbörja helvetesarbetet att söka igenom den 55 sidor långa studien för att hitta de försvunna partiklarna.
 
Kg. Det var kg.

Kulturell kvalitetstid

 

Som en sengångare


Det känns som om jag bara sover längre och längre. Igår var jag tvungen att ställa klockan för att försäkra mig om att jag skulle hinna traska iväg till vårdcentralen för att lämna in ett prov innan labbilen åkte iväg. Tur var väl det - kändes som om jag skulle ha kunnat sova minst fem timmar till. Passade dock lagomt att ha gått upp någorlunda i tid då jag ett par timmar senare mötte upp mamma på stan för lunch samt tömning av plånboken när jag äntligen uppdaterade min samling av hudvårdsprodukter (lyckades glömma deodoranten??).
 
Idag hade jag minsann ingen klocka som skrek i örat på mig, vilket resulterade att jag kom på benen efter elva med en lätt dunkande känsla i huvudet och en kropp som tog sig fram i tjära. Gissa om min fysiska aktivitet ligger på noll idag. Ikväll ska dock pappa premiärgrilla (ni skulle se, han är som ett barn på julafton) och så vankas det film som jag bestämt erbjudit mig att välja med tanke på förra veckans fiasko.

Det där man behöver

 
Har verkligen haft en sådan lugn vecka, trots att jag hade planerat att få en himla massa skolarbeten gjorda (nu producerade jag visserligen fram en essä till religionen som jag slet med i flera onödiga timmar pga prokrastinering). Men alltså, jag klagar inte. Har haft tid att göra allt det jag tvingats att bortprioritera hela förra månaden.
 
Det gick undan när jag gick från att sitta i soffan hemma med en handkontroll, till att sitta i Emmas soffa med en bok. Kvällens ursprungliga planer har försvunnit någonstans i periferin. Hade egentligen planerat att gå ut (en torsdag?? Jag vet! Det är så jobbigt det här med att ha lov), men eftersom crohnisen haft en jäkla svängom sedan helgen känns det lite väl inkompetent att fylla magen med, eh, saft. Således har jag placerat min bakdel i min lägenhet (eller Emmas, hur man nu vill se på det) för lite välbehövlig kvalitetstid (och mat).

Val och kval

 
Det är någonting väldigt lustigt med det här att komma till insikt. Har alltid varit stensäker på att jag ska bli arkitekt ända sedan jag introducerades för the Sims, men så kom den här veckan och det jäkla arkitektprovet som jag har suttit och haft äcklig ångest över, och tvingats ta aggresiva promenader för att undvika att känslorna skulle implodera. Efter att ha hävt ur mig galla hos respektive förälder under gårdagen kändes det fasen inte bättre. Det var inte förrän imorse när mamma ringde halvvägs genom frukosten som allting föll på plats. Har lämnat arkitektprovet bakom mig, och vet ni vad? Ångesten är borta. Känner mig som en helt (relativt) ny människa. Det är ju ändå så det ska vara; man ska inte sitta och må psykiskt dåligt över någonting - då är det med stor sannolikhet inte rätt val.
 
Arkitektur i all ära, men det får bli en miljönisse och civilingenjör istället. Jag kommer ju alltid ha kvar the Sims, liksom.

Tidigare inlägg Nyare inlägg