Lite av allt (mest panik)
Till mitt försvar hade jag faktiskt gjort ett blogginlägg i söndags, men låt oss säga att teknikens värld raserade och allting jag hade skrivit försvann någonstans i cyberrymdens periferi tillsammans med min lust att skriva om allting. Så jag gör det jag gör bäst - jag sköt på det tills idag, lite spontant.
Ni undrar självfallet vad jag har haft för mig, självklart ska jag berätta. Tack för attt ni frågar! Har nämligen haft fullt upp med att bara göra absolut ingenting till att göra allting. Spenderade nästan hela måndagen med att se på Orphan Black (skitbra förresten, rekommenderar, 10/10), och dagens aktiviteter har bestått av att slänga sig mellan butiker i tappra försök att hitta tyger att ha på kroppen inför studentresan. Tack och lov tog Anna på sig rollen som personal shopper och slängde kläder över mig med ljusets hastighet medan min tid i provhytten snuglade sig fram (förlåt Anna!). Landade sedan hos Emma som testade en sminkning till balen.
Men dagen slutade inte där.
Jag tvingades dammsuga upp en spindel i Emmas lägenhet medan jag skrek för glatta livet och hon stod på säkert avstånd. För den där dammsugaren gav minimalt avstånd mellan mig och helvetets avkomma. Det var som om jag viftade hejvilt med en deciemter lång pinne framför den. Skärrad och skadad för all framtid satte jag mig i fosterställning och kände tusen spindlar över hela kroppen. Usch. Usch. Och storasystrar ska vara beskyddande.
De vardagliga problemen
Nu, hörrni. Nu börjar jag känna att det faktiskt finns ett liv som inte bara består av att lusläsa skolböcker och plugga så mycket att man knappt kan föra en normal konversation utan att ge ifrån sig ljud som uuuuughhhh och åååååååååh tätt följt av ett JAG ORKAR INTE. Jag börjar väl mer eller mindre att återgå till mina sinnens fulla bruk. Eller ja, i den mån det går.
Det är mycket på agendan idag, lite mer än att bygga bo i soffan och se på serier hela dagen fram till Eurovision ikväll. Måste skriva rapport, måste prova balklänningen så att räddaren-i-nöden-mormor-som-fyller-en-med-fika kan sy upp den (eftersom mina gener gör att jag känner mig som en dvärg när jag använder långklänningar (tack pappa)) och så måste jag duscha, vilket förmodligen är mitt minsta problem, men det är ju så jobbigt. Man måste byta om och sätta på sig nya kläder. Och så luktar man rent.
Studying, more like student dying
Hur många depressioner går det på en Malin? Med vilken hastighet förlorar Malin sitt förstånd?
Äta, sova, plugga (dö)
Jag har gått och blivit klubbad av antingen en förkylning eller ett moln av pollen. Kan inte riktigt skilja på symtomen så gissar att det är en blandning av båda. Vi pratar om zombie-mode här, alltså. Andningssvårigheter, pensionärs-vila-middag och minimal fysisk aktivitet. Lägg till lite crohnsproblematik på det och vi får en dysfunktionell Malin med lätta humörsvängningar. Låt mig bara säga att det inte är en bra kombination när man försöker plugga matte för glatta livet.
Ingenting fastnar. Det går in genom ena örat, ut genom andra. In genom ögonen och ut genom näsan. Jag har nog aldrig känt mig så förbannad och desperat beträffande en mattebok. Har snart nått gränsen då jag vill kasta ned den i helvetets avgrund, hoppa av livet och flytta ut i skogen. Frustrationen har till och med gått om paniken inför studenten så att jag numera skulle kunna döda för att redan vara där.
24 dagar kvar nu, hej och hå och kom igen nu Malin!
Sedan sist
Besvikelsen
Jag har nog aldrig varit så besviken på mig själv i hela mitt liv. Vilket nederlag, vilket misslyckande.
Jag missade totalt chokladbollens dag.
Jag, Malin, som har stenkoll på alla sådana dagar. Jag, Malin, som aldrig någonsin skulle glömma bort kladdkakans dag, kanelbullens dag eller fettodagen. Kan till mitt försvar säga att min kropp (och gravitationen) har arbetat emot mig sedan i fredags och att jag suttit som en zombie de senaste två dagarna. Den fysiska aktiviteten har endast bestått av utflykter från sängen till köket, till badrummet, till soffan och till andra bekväma stolar. Har dessutom hinkat i mig te utan dess like och därmed haft en gravid kvinnas blåsa. Det är som att all min energi har försvunnit i periferin - är till och med jobbigt att bara sitta rakt upp och ned. Att ta sig runt i vågrät ställning fungerar ju tyvärr inte riktigt.
Nej, här finns det rum för förbättring. Har tänkt placera min bakdel i solen och ömsom plugga ömsom halvsova. Det är dessutom stor chans att jag kommer producera fram en sats chokladbollar (alternativt tvinga någon familjemedlem).
Om man får drömma
Carpe vilken diem?
Det var ett tappert försök jag gjorde att bli piggare genom att hälla i mig koffein. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag majoriteten av gångerna blir illamående av kaffe under sena eftermiddagar, och att det nio gånger av tio får motsatt effekt när jag är så trött att jag skulle kunna somna stående. Å andra sidan tror jag vi alla har kommit underfund med att jag sällan lär mig av mina misstag (förutom att tappa tårtor, en gång och aldrig mer).
Har bollat idéen med pappa att det kanske är crohnisen som spökar när jag blir sådär äckligt trött en dag. Eller ja, bollat högt för mig själv med mig själv framför (o)frivillig åhörare. Vet inte hur ofta jag måste spekulera om symtom eftersom jag aldrig fått några riktlinjer på vad saker och ting kan innebära (mer än att det är psykosomatiskt och att jag egentligen är frisk som en nötkärna (håll min pudel så att jag kan slå ner den jäveln)).
Min optimism strålar idag, så sätt på er solglasögon så att ni inte blir bländade.
(Min sista) krönika(?)
Återfinns här.
Inte alltid som man tänkt sig
Fantastiskt att min hjärna är funtad så att jag förväntar mig en promenad på fyrtio minuter till centrum, tjugo minuters väntetid på apoteket och fyrtio minuter tillbaka hem. Jag menar - varför skulle jag ens utsätta mig för sådan dårskap när det går bussar nästan precis utanför dörren? Blev således ingen promenad för att hämta ut medicinerna, men en ytterst irriterande busstur då a) de bygger om vägen på x antal ställen vilket resulterar i kraftigt skallrande tänder, b) bussen hem var försenad med tio minuter så att jag c) ofrivilligt tvingades lyssna på mindre bra musik pga människors oförmåga att kontrollera volymen på deras in-ears.
Idag hade jag priviegiet att ha sovmorgon, vilket självklart resulterade i att jag vaknade onödigt tidigt. Tänkte ta tillfället i akt och skriva klart en inlämning eftersom jag ska möta upp Emma direkt efter tre timmar matte och tömma plånboken på stan, men har nu suttit i minst en och en halv timma utan att ha åstadkommit mer än att sätta på spotify, skriva ett blogginlägg och stirra ut i regnet med en ORKARINTE-känsla i hela kroppen.
Varianter av medicin
Aaaahhh, den ljuva doften av en potentiell bränd müsli. Det är en hårfin linje mellan att få den perfekt rostad och att bränna den med helvetets eldar. Försöker att ignorera mitt luktsinne och istället gå efter smaklökarna. Hoppas på det bästa.
Jag har äntligen plockat upp en efterlängtad läsning av Pratchett, dock ganska olägligt i och med att högar med uppsatser och inlämningar skriker efter min uppmärksamhet (som jag diskret försöker att inte låtsas om). Det här med att disponera tiden så att jag får lite fritid att göra annat på fungerar inte riktigt optimalt i mitt fall. Som idag då jag planerat att minimera den ångestframkallande högen en aning, och det faktum att jag måste klämma in en promenad till centrum för att inhandla lådvis med mediciner eftersom jag käkat upp alla. Roligaste utgiften i universum (inte för att jag står för den då, men ändå).
Sjön suger
Första båtturen för året gick av stapeln idag. Vi kom visserligen inte jättelångt eftersom vinden hade samma hastighet som en snigel, men tillräckligt många timmar spenderades guppandes för att vi skulle bli ute hela dagen. Lyckades till och med få lite färg i ansiktet som numera kan ha förvandlats till lite mer bränd färg och eventuell solglasögonbränna. Håller tummarna inför morgondagen att jag varken flagnar, ser ut som en tomat eller har misstänkta inpräntade former runt ögonen.
Glömde självklart att ladda kameran innan vi åkte ut, men övertalade mig själv att det inte skulle dra så mycket batteri om jag bara kunde hushålla med användningen. Naturligtvis lyckades jag lämna kameran på när jag la ned den i väskan igen, så det batteriet var rätt rökt. Bra jobbat, Malin.
Ännu mer födelsedagsfirande
Grattis i efterskott Stefan!