En vanlig ovanlig dag
Alltså, jag måste ha rubbat mitt sömnmönster på något sätt. Kroppen verkar inte vara med på hela den här grejen med att få åtta timmars sömn, utan vaknar istället till liv vid ett visst klockslag - oavsett när jag somnar. Fick väl fem timmars sömn inatt och blev totalt lurad av att klockan ställdes om. Har därför inte riktigt hängt med i svängarna under dagen, lika delar trött som förvirrad. Tog tillfället i akt och undvek att göra många knop, vilket ledde till att jag bland annat spenderade morgonen i soffan framför teven med en handkontroll, och eftermiddagen ihophasad på en stol med - hör och häpna - skolarbeten. Och serier.
Uppe vid ytan
Alltså, vilken dag. Vilken dag. Jag har nog aldrig någonsin i hela mitt liv utsatt mig själv medvetet får någonting så intensivt som detta jäkla högskoleprov. Tur för mig att jag ännu har all matte färsk i huvudet, så det blev det minsta problemet. Låt oss prata om den obefintliga tiden, istället. 55 minuter att försöka producera fram korrekta svarsalternativ, jämfört med de tre timmarna jag hade på mig under onsdagens matteprov. Rätt lagom kontrast, så att säga. Är dock riktigt nöjd att jag fick tummen ur och gjorde provet (mest för att jag faktiskt mer eller mindre är tvungen för att komma in på önskat universitet). Ger mig själv en klapp på axeln och hoppas på det bästa.
När jag redan håller på att babbla om tid, så har den här månaden passerat med raketfart. Känns som om det vore igår som jag klagade på att jag inte skulle ha en ledig stund under hela mars. Och se på mig nu - det hade jag inte heller! Inväntar frenetiskt påsklovet så att jag åtminstone kan få tid till att sova (varvat med plugg, såklart, annars är det inget riktigt lov).
Shots, shots, shots
Jag har börjat ta shots varje morgon och kväll. Men Malin, tänker ni. Är hon redan påväg utför? Nej, kära vänner. Mamma har nämligen tryckt en dunk med drickbar gel-liknande Aloe Vera som tydligen ska fungera jättebra för inte fungerande magar, så nyss mätte jag upp den sega vätskan i en äggkopp och svepte den i två hulkande munnar. Mamma sa personligen att det smakade helt okej, ungefär som grapefrukt. Jag kan personligen säga att hon är helt ute och cyklar, för nej det smakar inte som grapefrukt. Även om jag nu aldrig ens smakat det, så kan jag ändå garanterat säga att så inte är fallet. Men om mormor lyckades ta sig igenom en hel dunke, måste väl jag också kunna göra det. Skam den som ger sig, liksom.
Ett stycke födelsedag
I torsdags fyllde mannen, myten, legenden år. Det tycks ha blivit något av en tradition att pappa bjuder ut oss på middag på hans egen födelsedag. Vet inte riktigt om det ska fungera på det sättet, men jag och Emma bidrog åtminstone med presenter dagen i ära. Blev tillslut en hel tre-rätters efter att jag insisterat på efterrätt, trots att Crème brûléen var slut (när jag för en gångs skull lyckats välja och vraka fortare än Emma). Ser det som ett omen att jag ska ta tag i det hemmavid någon gång i framtiden.
Grattis i efterskott, pappa!
Krönika
Inte den traditionella morgonen
Av någon mystisk andledning som jag ännu inte kommit att förstå ännu, slog jag upp ögonen tio i sju. Lyckades visserligen halvsova ytterligare fyrtio minuter eftersom det mer eller mindre kändes som om jag hade blivit klubbad av en valross, men sedan var det bra med det. No no, tänkte hjärnan och kroppen när jag envist knep ihop ögonen. Så klockan åtta var jag uppe på benen, tjugo över var jag ute i spåret för att förbereda min ide-kropp på det kommande löptestet i skolan. Själv tyckte jag det kändes som en strålande idé då jag stod inomhus och vittnade den skinande solen. Påminde lite om när jag gav mig ut på löprundor under tidiga sommarmorgnar. Problemet var väl mestadels att det för närvarande inte är sommar, och att varje kroppsdel sannerligen inte kände samma värme när jag klev ut genom dörren. Det var minsann lite väl friskt i luften. Typ isigt friskt (fanns till och med snö på vissa ställen (???)).
Att prokrastinera prokrastinerandet
Det var ett tappert försök att plugga matte under eftermiddagen. Satte mig vid köksbordet och tänkte få lite gjort så att chanserna att bli godkänd på nästa veckas prov skulle bli en möjlighet. Det går väl att gissa hur mina avsikter försvann i periferin. Sörplade mest kaffe och åt massor av vitaminer i fruktig form, men till mitt försvar så fungerar jag knappt utan någonting i magen. Möjligtvis ett par koppar kaffe också alternativt flera liter med te.
Igår lyckades jag efter många om och men bli klar med den kommande fredagens krönika där jag just pratar om att skjuta upp saker hela tiden, ironiskt nog. Skjöt till och med upp krönikan till sista inlämningsdagen, och ändå tog det bara någon timma att få ihop det hela. Nu hade jag visserligen redan gjort ett förarbete innan helgen och kladdat ned potentiella paragrafer, så jag är inte så lat. Det är sjukt egentligen hur mycket tid som går åt till att förbereda sig för någonting istället för att bara sätta sig med det direkt och bli klar med skiten.
Mvh alltid-ute-i-god-tid-Malin.
En liten hyllning till en stor man
Okej, jag vet. Det har varit en hel del babblande om böcker nu på sista tiden (fast jag klagar inte, skulle lätt kunna omvända bloggen till ett litterärt Mecka), men jag fick höra en sådan chockerande nyhet idag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Den mest brilliante författaren genom tiderna, Terry Pratchett, har tagit armkrok med Döden och vaggat iväg med honom.
Det finns ingen författare som jag avgudar så mycket som denna man - hans sätt att skriva, historierna, satiren, budskapen. Sådana mästerverk. Mina favoritcitat kommer från Pratchetts böcker (där majoriteten har fått mig att skratta tills jag nästan kissade på mig), mina favoritkaraktärer likaså. Ska ni bara läsa en enda fantasybok i hela ert liv, läs en från hans Diskvärld. Ni kommer undra vart han varit hela ert liv.
Tack för skratten. Tack för din min humor. Tack för tankeställarna. Tack för världen du skapade och alla äventyr jag varit och kommer att få vara med om. Hoppas Döden är lika festlig som du gestaltade honom.
Dagsbestyr
Har pluggat arkitektur och försökt få ihop planritningen hela dagen. Dedikerad eller bara ute i dålig tid? Det är den stora frågan (kan vara sistnämnda (skyller på livet)). Dock lyckades jag ta mig ut en sväng i friska luften då jag lovade att rasta pappa under eftermiddagen. Så vi begav oss ut en stund med solglasögon i det mer eller mindre obefintliga solljuset. Det var inte vidare skönt, vill jag lova. Fikat efteråt var till större belåtelse.
En av de bättre
Prokrastinerade hela morgonen och läste klart boken på bilden. Och vilken bok, alltså. Vilken serie. Är nog första gången på länge som jag inte stänger ihop en bok och känner mig mentalt utpumpad, tömd på känslor och med en vilja att kasta den utför ett stup. Mådde för en gångs skull relativt bra när sista sidan var läst. Rekommenderas såhäääääääär mycket.
Gymnasiearbetet inlämnat, 100-dagarsfesten färdigdansad. Studenten börjar kännas lite för verklig för min smak. Är inte riktigt redo att hoppa av barn-tåget än.
Lyckan man kan hålla i
Kan vi prata om det faktum att det har gått nästan en vecka sedan mitt senaste inlägg, och att jag sedan dess knappt haft en ledig stund? Snart två veckor har gått sedan lovet och jag är redan så fruktansvärt sliten så att man kan tro att jag deltagit i OS. Liksom, wow. Vilken uthållighet.
Kan vi annars prata om det faktum att böckerna jag beställde på bokrean levererades förra veckan? Alltså den lyckan, ni förstår inte. Det är som att sitta och stirra på choklad utan att få äta det - det bara vattnas i munnen på mig. Har ännu inte lyckats placera dem någonstans än eftersom mitt bokhylleutrymme för närvarande är obefintligt. Ytterst märkligt.
När Emma är hemma
Framtidsångest
Studiedag i ära så har jag suttit med arkitekturen mestadels av dagen i hopp om att bli klar med kalaset snart. Appropå det så öppnade jag ganska nyss arkitektprovet som släppts för någon dag sedan. Alltså, vilken ångest. Trodde jag skulle tuppa av. Jag läste första meningen och höll på att få spel - mest för att det hela börjar bli på riktigt och att jag varken är mentalt eller kroppsligt förberedd att ta beslut rörande min framtid. Tror att det huvudsakligen beror på att jag är så fruktansvärt rädd för att ångra mig och känna att jag slösat bort x antal år av mitt liv på att gå ett program som sedan känns lika värdelöst som att hitta borttappade saker under sängen.