Hur dagarna har sett ut
Västkusten, de traditionella filmkvällarna med jordgubbar, världens blåsigaste Grebbestad (som jag, pappa och Emma försökte trotsa och äta sista middagen utomhus. Hade inte med mig någon jacka pga brist på hjärnceller), färsk räkmiddag vid vattnet, Danmark, rosa bubbel i Dansk gästhamn med danskt wi-fi (dåligt), Skagen.
Har det helt okej på semestern, helt enkelt, även om gästhamnarnas wi-fi är relativt hopplösa. Har lite svårt att följa danska konversationer och hör absolut noll när någon tilltalar mig. Kör taktiken att nicka och le, möjligtvis ge ifrån mig något grymtande läte och hoppas på det bästa.
Nybakad trafikant
Efter ett ångestfyllt ögonblick är numera ett körkort påväg med posten och en Malin påväg till västkusten - bara att tuta och köra (skojar bara, viktigt att hålla hastigheter och följa trafikregler, barn)! Det här blir en bra semester, speciellt för de som ska spendera den i min närhet.
Kommer vara på resande fot i plus minus en månad, så här kommer inläggen vara relativt glesa. Men antar att ni är vana vid det vid det här laget... Vi snackar västkust och båtsemestet i danneland. Kommer inte gå någon vidare nöd på mig (speciellt inte när jag har ett halvt bibliotek med mig).
Den årliga jordgubbsplockningen
Som traditionen följer, åkte vi och plockade jordgubbar mitt ute på landet. Det är nog första gången som vi lyckades fylla två kassar med lådor på nästan tio minuter. Det var verkligen hur mycket som helst - man behövde knappt flytta på sig (vilket alltid är en bonus). Fanns till och med möjlighet att lägga sig ned i halmen, sträcka ut armen, ta första jordgubben man får tag på och inmundiga den (vilket jag också gjorde). Lätt besviken över att vi inte hade med grädde. Har försökt plantera idén i alla år som vi åkt dit, men det händer aldrig. Nästa gång, då ni. Då blir det party.
Den årliga jordgubbsplockningen
Blivande student
Första uteserveringen för i år ackompanjerades av att fira att både jag och Emma kommit in på Karlstad universitet. Känns skönt att ha livet planerat framöver, så att man slipper vandra (läs: sova) runt i ovisshet. Fem år för att vara exakt, när jag hunnit bilda rynkor.
Men ärligt, vilken extas. Har inte riktigt hunnit landa i att jag blivit antagen och att jag om fem år kommer vara civilingenjör med allt vad det innebär (och chans att antingen rädda framtiden eller bidra till dess undergång. Hoppas på det förstnämnda). Har nästan lite ångest över att kolla kurslitteraturen då jag helst hade spenderat de kommande utgifterna på andra typer av böcker. Har cirka 30 potentiella böcker i önskelistan som väntar på att klickas hem, men jag har för en gångs skull använt hjärnan och hållt fingrarna i styr. Det enda problemet är att det resulterar i en markant förlängning av önskelistan (och förtunning av plånboken).
Nära-döden-upplevelse
Fantastiskt att man lyckas klämma in fika två dagar i rad (inte särskilt svårt egentligen, speciellt inte när man blir bjuden på den ena). Igår bjöd pappa sina avkommor och idag bjöd jag och Emma mamma på en väldigt försenad mors-dag-fika, då jag befann mig i utlandet och "utforskade gamla kyrkor" när den officiella dagen var. Så nu är jag belåten.
Var för övrigt på halkbana under morgonen och halleluja, prisa gud, jag lever. Är numera vettskrämd att köra bil i kraftig nederbörd och kommer förmodligen köra i 30 på motorvägen när Sverige fryser till is. Möjligtvis 20 med hög bromsberedskap. Har nog aldrig varit med om en sådan ångest när däckens friktion försvinner bort i periferin och kontrollen blir ett minne blott. Det var nästan att man kände för att slänga upp armarna i luften, hoppa av livet och planera en framtid transport på endast två ben. Utförde x antal piruetter vid sväng+broms+extremt halt underlag, åkte nästan av vägen och fick lite men för livet. Kan lugnt säga att min Lisebergskvot har blivit full.
Att öka produktiviteten
Här sitter jag och har sommarlov och lyckas ändå inte producera fram mer än två inlägg per vecka. Vet inte om det beror på att jag faktiskt har någonting att göra eller att aktiviteten är så låg att jag inte ens förmår mig att skriva någonting. Det är väl en tolkningsfråga. Varvar dagarna med att plugga körkortsteori, sova och att kladda med färger. Möjligtvis x antal serieavsnitt också (men det är ju en självklarhet).
Som om jag inte redan hade femtioelva projekt på gång, fick jag igår den strålande idén att påbörja ännu ett, vilket har resulterat i att alla bilder som ligger på tur att bli färdiga samlar ännu mer damm. Speciellt ett familjeporträtt som pappa beställt (för över ett halvår sedan) som faktiskt hade ett tunt dammlager. Det är ju pinsamt.
Senarelagd födelsedag
Herregud vad stor han har blivit, 16 år och ska snart börja gymnasiet. Jag menar, tiden har en tendens att gå fort, men inte så fort. Man hinner ju inte med! Nej, för mig kommer Victor alltid vara den lilla killen som satt på Stefans axlar och blev kallad för Harry Potter (även om vederbörande glasögon numera är betydligt för små). Nu fyllde han visserligen år tidigare under veckan, men vi firade honom idag. Var lätt besviken över att inte få tårta mitt i veckan, och ytterligare besviken när jag haft en mindre trevlig resa med illamående till och från hela dagen. Men skam den som ger sig - där det finns tårta, där finns Malin.
Tror att crohnisen är lite på gång igen, har varit lite upp och ned en period nu med många sämre dagar. Idag har det till och med varit jobbigt att stå upp (de få gånger jag frivilligt väljer att resa mig ur bekväma möbler). Ska ändå iväg och ta nya prover till veckan, så får väl se om det faktiskt är något eller om det bara är psykosomatiskt.
Extraboendet
Jag lyckades åtminstone ladda upp en bild innan jag fick värmeslag och glömde bort vad jag höll på med. Sisådär en timma senare kom jag nu på att jag hade ett blogginlägg att skriva. Bra Malin.
Det bästa läget i stan för självklart med sig sämsta temperaturregleringen. Emmas lägenhet lagrar värme så det räcker för att tina upp Antarktis. Ärligt talat, man kan inte ens gå med en enda tygbit på kroppen utan att Niagarafallen sipprar fram genom porerna (och ändå duschar jag inte, äckelvarning). Jag huserar alltså hos Emma, vilket jag mer eller mindre har gjort i två veckor varav den sista svettats runt ensam i lägenheten runt lunch. Känns nästan som om jag har permanent boende här (vilket jag egentligen har). Det enda negativa är att jag får handdiska och jaga efter spindlar.