Igår trodde jag inte att dagen kunde bli värre, men gissa - det blev den. När jag senare under dagen skulle bege mig till bussen, hukade jag mig ned och hörde ett illavarslande riitschhhhh. Blickade ned och såg mina bleka lår kika tillbaka på mig genom två perfekta revor. Som plus på det hela blev jag nästan sen till mitt utvecklingssamtal. Och vad skulle jag säga? "Förlåt att jag är sen, men mina byxor sprack". Dock passade det ganska bra då jag ändå var i behov av ett par nya jeans och inte kunde bestämma färg. Så nu slapp jag ju den beslutsångesten.