Jag har många mindre bra idéer, men det är sällan de blir oavsiktligt urkassa. Eftersom solen äntligen lyckats leta sig fram mellan de svenska lagren och skiner som en UV-lampa (dock med en mindre härlig stormblåst, men man kan inte få hela kakan), så tänkte jag ta tillfället i akt och bege mig ut i spåret. Drygt halvvägs igenom finner jag mig i en kroppslig obalans, tänker att det bara är min hjärna som försöker få mig att sluta motionera pga lathet. Några hundra meter till och det träffar mig som en ett kolossalt bowlingklot i magen - kramper utan dess like, ämnade för femtio personer. Trodde nästan att jag drabbats av plötslig magcancer eller något, men lyckades ta mig hem någorlunda helskinnad och landade på golvet där jag blev positionerad en längre tid.