12.00 låg jag på en brits på sjukhuset och kände att jag hade gjort mitt för dagen. Börjar lätt känna mig som en pensionär - inte ens halva dagen hinner passera innan jag ligger och flåsar på valfritt underlag. 8.30 infann jag mig på skolan för ett laborationsprov (varav huvudet var god nog att delta genom halva provet) och 10.00 befann jag mig på sjukhusets labb för andra prover av typ dyrbart blod. Eftersom mina provresultat alltid har varit utomordentligt bra, var sannolikheten att hitta någonting avvikande lika stor som att min framtida man skulle vara Alexander Skarsgård. Fyra timmar senare fick vi de strålande nyheterna att jag var fullt normal, skickades hem för att vila och rekommenderades ringa om tillståndet förvärrades. Förträffligt.