Det kommer smygande; man märker det inte förrän det är försent. Och då slår det till som ett stenblock i 150 km/h. Man viker sig dubbel, ger ifrån sig omänskliga ljud, kanske faller ihop i en liten sorglig klump på golvet om man nu inte hinner till skönare underlag. Jag var där ganska nyligen, någon halvtimma sedan för att vara exakt. Det var dags för en tur till magontets land för tredje gången den här veckan. Magont är nog en underdrift - det är snarare som om någon knycklat ihop, vridit magen samt pepprat den med en AK-47. Så vad gör man? Det finns inget sätt att lindra det, ingen liten snårig väg ut. Det är bara att uthärda det i x antal timmar. Survival of the fitest, liksom. Så nu har jag passerat stadiet då kontaktbarheten ligger på noll, och har intagit en mer eller mindre liggande ställning vid köksbordet medan någon osynlig kraft hamrar mig i magen med spikklubbor.

Problemet är att man aldrig riktigt vet vad det är. Det kan vara Crohns, det kan vara helt vanligt nära-döden-upplevelse-ont-i-magen som vissa har ibland. Eftersom jag aldrig har haft några större problem med min sjukdom är det svårt att avgöra, och när proverna aldrig visar någonting annat än normala värden känner jag mig bara dum och paranoid. Det trixar faktiskt lite med huvudet, speciellt efter min sjukhusperiod där jag blev misstrodd ända fram tills att jag bara var skinn och ben, där vissa sa att allting bara var psykosomatiskt. Även om det känns som om Godzilla möblerar om i magområdet, kan jag sitta och intala mig att det inte är någonting. Och det är ju lite dumt, när man tänker efter.