Om jag sitter riktigt stilla kan jag fortfarande känna hur det gungar en aning. Jag antar att båtlivet gör så med en när man desperat försökt hålla balansen medan båten nästintill välter. Men nu står jag på värmländsk mark igen och känner ändå en lätt saknad av att vara på vattnet (absolut inte i). Måste säga att segling lämnar en lite rikare på erfarenheter: har i vägornas klimax lagat mat, kokat kaffe och gjort tappra försök att hålla mig kvar på toasitsen. Sedan har jag dessutom varit nära på att förlora x antal tår och slukat bok efter bok. Summa summarum: åkte till Danmark, cyklade runt Läsö som bestod av i stort sett noll svängar )och vars cykelbana hade en form av en rektangel), har badat, seglat, seglat, seglat, härjat på västkusten, seglat, ätit i plural, sovit däremellan, ätit lite mer, spanat in hamnvärdar och rika norrmän men utan att ha fått napp. Och så har jag åstadkommit en riktigt ful linnebränna. Som en sommar ska vara, alltså.